2015 'n stuff

År 2015 har varit händelserikt. Inflygningen för att landa som stockholmare hade börjat redan i oktober året innan och trots att landningen var planerad så blev den grovt försenad. Efter att landningen väl ägt rum låg en lång sträcka av ovisshet och djup frustration framför mig. Men tänk... med god vilja, hårt arbete och en liten skänk från ovan så har allt fallit på plats. Och året avslutas på topp! 

När jag kom hem från resan i Europa (Instagram: #erikochlindaieuropa) skulle allt ordna upp sig. Efter tre månader i ett hus utan alla mina grejer kände jag att jag saknade vårt HEM. Men det blev ju inte riktigt så smidigt som att landa på Arlanda och sedan åka direkt med flyttlasset från förrådet till nya lägenheten.

15 januari flyttade jag in på hotell. Lägenheten där jag skulle nästla in mig i storstadslivet var inte klar än. Totalt blev det 7 veckor. Det var iallafall nära till stationen. Rummet var litet men jag var inte där speciellt mycket så jag trivdes bra. Hotellfrukosten var också god. Tröttnade dock lite på att alltid behöva betala för mellanmål och middagar - samt att spara kvitton på allting.

Jag slutar med P-piller eftersom det är onödigt att skydda sig mot oönskade graviditeter om man ändå inte har någon lust till sex iallafall. Känner mig deppig och tänker att det är hormonerna som stör, så mitt logiska jag säger bara: "Sluta med dem då." Sagt och gjort. Känner mig befriad.

I slutet av januari startar jag ett vikariat på en gymnasieskola (parallellt med Förbundet) och får känna efter om jag vill bli lärare. Slutsatsen blir att jag verkligen vill jobba som lärare. Försöker jobba på med uppsatsen så att jag kan bli klar och därmed gå vidare med pedagogisk utbildning istället. Blir lite uppgiven för att jag inte hinner få ut min examen innan hösten iallafall eftersom jag har en del kurser som släpar. Söker senare till påbyggnadsutbildningen men kommer inte in.

4 mars flyttar vi in i lägenheten. Landar lite. Äntligen! Jag börjar jobba mer med Förbundet och utmanas när jag får stort ansvar för hemsidan, skrivande, fotografering och medlemshantering. Hinner inte med uppsatsen något alls. Fokuserar allt jag har på att skapa en bra referens för framtida jobb. Senare ska det visa sig att det var värt att sitta kvar länge för att bli klar med att jag lovat leverera.

Sommaren kommer och jag får en (1) vecka semester. Det är en vecka på Gotland men jag känner mig inte återhämtad efter det. Jag börjar knaka i fogarna. Det är tungt att dra lasset på jobbet och jag behöver dessutom utbilda min efterträdare.

Jag har bara ett vikariat på Förbundet som tar slut sista september och jag har inte hittat något nytt jobb. Jag är inte klar med uppsatsen. Jag har ingen lust till någonting. Tränar inte trots att jag vill och är sugen. Yogainstruktören slutar bara ett par veckor efter att jag kom igång. Jag vill fortsätta plugga. Jag vill hitta ett fast jobb. Jag vill utvecklas och utmanas mer, men det spårar bara ur.

Jag bryter ihop. Börjar gå hos en terapeut för att få ordning på allt. Magen är dålig så jag kollar upp den hos en läkare som lovar att jag ska få en remiss. Den har inte kommit än trots att det har gått ett halvår. Måste höra av mig igen.

Jag minns inte så mycket från sommaren heller. Det beror nog på att jag satt ensam på kontoret mycket och bara höll saker och ting flytande. Gjorde jag något kul? Påminn mig gärna om du vet.

Terapeuten och jag kommer fram till att jag ska göra klart uppsatsen snarare än att jobba ihjäl mig. Så jag jobbar på lite till med uppsatsen. Åker till Universitetet och träffar handledaren och pratar med kompisar från utbildningen för att få tips. Avslutar ett stort jobb med att programmera så att det i stort sett bara är själva skrivandet kvar. Känner mig som en kung och börjar känna att det där med terapeut är riktigt bra.

Hon lyssnar och tolkar mig och målar upp den bilden som hon får genom det jag säger. Den bilden kan både överraska och chocka. Jag blev rätt chockad. Mycket av det hon sa hade jag nog låtit tränga undan. Jag gick dit tre eller fyra gånger och sedan kände jag att jag inte ville gräva mer. Det är bara onödigt att dra upp saker ur ens undermedvetna utan att ha ett syfte med det. Blir lite rädd för de tankarna hon väcker men låter de vara.

Det är okej att livet inte är prefekt. Man måste inte göra något åt det bara för att man kan. Vissa saker kan vara dåliga. Vissa saker. Men inte alla. Inte Det. Här stoppar jag tankarna och bestämmer mig för att jag vill må bra och leva livet. Om jag slutar tänka så kommer det ordna upp sig. Tiden läker alla sår osv osv etc m.m.

Onsdag 26 augusti börjar jag i en kyrkokör och blir frälst. Känner att jag äntligen hittat en plats där jag får sjunga, utmanas och utvecklas precis i den takt jag vill.

Direkt fick jag en bibba noter att lära mig, tillsammans med Händels Messias (260 sidor notkompendium). Glädjen i livet blir påtaglig och jag släpper sommarens bekymmer. Alla dåliga tankar är som bortblåsta och jag börjar söka jobb som jag verkligen vill ha. Ber till gud och låter alla runtomkring mig veta att jag vill ha jobbet. Förbundet får veta det också. Min goda referens.

Tisdag den 29 september ringer VDn på IT-företaget och säger att de vill ha mig. Min lycka är gjord. Jag förhandlar lön som om jag aldrig gjort något annat och får veta att jag får börja väldigt snart vilket minimerar luckan till tjänsten i Förbundet. Det här är helt perfekt. Jag tackar änglarna, kören och mig själv. Jag har förtjänat detta!

Onsdag den 30 september slutade jag jobba på förbundet. Jag gick därifrån med lätta steg. Allt hade löst sig. Jag hade överlevt sommaren, lärt upp min efterträdare så gott jag kunde och jag hade fixat ett nytt jobb. Vilken jäkla KUNG jag är.

Jag är bäst helt enkelt. Och alla i kören gillar mig. De tycker jag är duktig. De på förbundet tycker att jag är duktig och jag har fått en massa beröm för mina insatser. Jag vill liksom bre på med det här så mycket jag kan nu. För jag har inte känt mig så duktig. Jag har känt mig misslyckad.

Jag fyllde 26 år och har en hyresrätt i en förort i Stockholm. Ett stort studielån men ingen examen. Nu har jag åtminstone ett fast jobb men jag har inte något av det jag vill ha utöver det. Jag vill ha så mycket mer än detta. Jag känner mig hungrig på att ta för mig mer!

Hösten och anställningen på IT-företaget börjar med en konferensresa till Sri Lanka där jag, som på ett riktigt ungdomsläger, vinner förtroendet hos flera av mina nya kollegor. Det blir grunden för flera relationer som känns som att de kommer vara livet ut. Det är ett fantastiskt gäng jag har hamnat i och jag känner mig så tacksam.

Till julkonserten med Kyrkokören får jag möjligheten att sjunga solo och jag tackar ja. För min egen skull vill jag inte att så många ska komma. Kören är ju min oas i vardagen. Där jag får vara bra för att jag är jag. Inte för att jag presterar och pressar på stenhårt hela tiden. Ändå kommer det flera välkända personer och lyssnar. Vilket i efterhand känns mysigt. Jag får beröm för min insats. Det värmer.

Nu står julfirandet för dörren och allt ska hinnas med. Såhär dan för dopparedan känner jag mig redo. Jag ska träffa familjen som jag har saknat så mycket under året. Jag ska träffa vänner som jag inte sett sedan förra nyåret.

Och sen skulle jag vilja lova mig själv att skriva mer. Det är aldrig fel att skriva. Det ger mig så mycket.

Men jag har nog lärt mig att inte lova saker här i bloggen. Och ni som läser vet väl bättre än att lita på det jag lovar?

Så... utan att lova något: På återhörande!

L

Ett nytt inlägg

Det var verkligen länge sedan jag uppdaterade bloggen. Det beror på många saker. Dels har jag flyttat tusen gånger sedan jag slutade skriva och så jag har bytt jobb tusen gånger. Då har energin till att skriva inte funnits helt enkelt. Jag har inte ens skrivit dagbok - även fast jag köpte en sån där 5-års dagbok med bara några rader för varje dag. Det var för jobbigt.

Jag är numera en förtortstjej i storstan. Barkarby. Jag bor i ett nybyggt såll. Det jag menar är att trots att huset är nybyggt så har en överväldigande stor del av de som bor här fuktskador i sina lägenheter. Än så länge är jag förskonad från sådana missöden, men jag inspekterar innertaket var och varannan dag.

Jag skriver mycket i mitt jobb men också i mina studier. Jag är snart klar, så nu söker jag mattejobb. Jag vill jobba någonstans där jag kan känna att jag använder något av allt jag lärt mig i matematiken. Grupparbete känns viktigt. I den tjänsten jag har nu jobbar jag mycket själv, och det går bäst när jag får hjälp. Det är nog så att jag känner mig lite osäker i min roll, men det har blivit bättre.

Jag känner att jag har lärt mig massor och dessutom blivit starkare på att skriva. Att komma på roliga ämnen, ämnen som jag brinner för. I flera år har jag bara gjort det jag blivit tillsagd och det som jag borde tycka är roligt. Nu har jag börjat hitta fler "det här tycker jag är kul"-ämnen. Det känns kul!

Något som jag verkligen gillar är att göra intervjuer om personers liv. Jag älskar att ställa frågor om hur en person reflekterar över sina livsval och framtiden. Hur styr du ditt liv? Jag har fått chansen att intervjua både kändisar, politiker, entreprenörer och helt vanliga människor i min tjänst som jag har idag och det har väckt mig.

Det har väckt min nyfikenhet på människor. Jag vill ställa samma fråga till alla.

Varför jobbar du med det du jobbar med?
Vad har hänt i ditt liv som du bara finner dig i nu?
Har du kontroll?

Det är så himla spännande att höra hur människor tänker.

Jag känner att jag skulle kunna skriva flera mil till, men jag får hejda mig. Ni som läser måste få en chans att hinna med. Långa texter är svårlästa, och nu har jag iallafall krupit fram ur skalet igen. Visat mig.

Jag lever.

Och jag tänker skriva ett nytt inlägg direkt!

Peace!

En stenhård låt

Jag har lyssnad på den om och om igen och jag verkar inte tröttna, texten väcker så många minnen. Men vad ska man göra när man inte kan, vill, orkar? Det gick ju inte. Jag ville inte, vill inte. Men ändå saknar man det. Har börjat få nya idéer men det känns som om jag inte kan förverkliga dem - men allt är väl svårt om man måste göra det själv?

Det är ändå inte helt lätt att finna sig i det - deal with it - ni vet. Jag lägger min sista energi på det nu. Det började med att jag inte hittade låten, sedan la jag ner en del tid på att få tillbaka den; och det man lägger energi på växer. Tuffa flashbacks hur som helst. Vill poängtera att inget är glömt även om det inte nämns. Tabu? Kanske, mycket möjligt. Men vad vet jag? Har ju ingen som helst koll längre. Skönt att slippa veta, skönt att slippa bry sig.

Mycket har förändrats om man jämför med lite mer än ett år tillbaka - Jag kanske är lika vilsen nu också, men jag har haft min personlighetskris och arbetslöshetskris och alla kriser man kan tänka sig och titta på mig - Jag lever! Det är en fantastisk känsla att äntligen vara på väg igen efter att livet har stått stilla alldeles för länge. Det är nog därför man blir lite nostalgisk så här på randen till stora förändringar.

Nu har jag slutat lyssna. Nu har jag fått dosen. Som en vaccinspruta mot dumma idéer.

Löning i morgon! :D //Lycklig Liten L

Sista dagen

Vad glad jag är att solen tittade fram idag. Det behövdes lite solighet idag.

Lön för mödan

All oro jag hade inför att mina konton skulle gapa tomma gick över när de äntligen nollades. Då kunde jag inte oroa mig längre. Då fanns det inget att oroa sig för. Pengarna var ju slut. Punkt.

Idag är det andra gången som jag får lön på två år. Idag har jag en buffert igen. Kommer oron att komma tillbaka nu, när jag har något att oroa mig för igen?

När kommer mina pengar ta slut nästa gång?
Hur länge kan jag räkna med att ha en inkomst?
Borde jag köpa lite nya kläder?
Vad ska Erik få i födelsedagspresent?
Vad ska mamma få när hon fyller 50?
Vad kostar det att bli en bättre människa?
Vad kostar det att få känna sig om en bra del av familjen?
Måste alla få presenter hela tiden eller kan man visa sin uppskattning på något annat sätt?

Nu när jag äntligen har lite pengar, så upptäcker jag också hur lite tid jag har. Jag skulle vilja stämma pianot, men jag har inte tid att spela på det. Jag skulle vilja resa till Bryssel, men jag förlorar inkomst om jag tar ledigt från jobbet och det blir så lite tid i Bryssel om jag försöker åka över en helg utan att ta ledigt.

Skitsvårt.

All ekonomi handlar om att fördela resurser i olika former på det sättet som gynnar ens mål. Tiden bör användas till att få pengar, och pengar ska användas till att göra saker man tycker om. Om man har tur så gillar man sitt arbete. Då kan man jobba med något roligt utan att pengarna spelar någon roll, man når ju ändå sitt mål. Om man jobbar med något roligt som är välbetalt tror jag att man tycker det är kul just för att man får bra betalt för det.

Det svåraste är om man vill göra något som bara kostar pengar utan att generera någon inkomst. Som att resa. Att resa kan ju naturligtvis vara en del av jobbet, men i slutändan är det inte själva resan du får betalt för att göra. Utan för att träffa någon, göra något på en speciell plats. Inte bestiga ett berg, ta kort på solnedgången eller sola.

Vad finns det mer för resurser, än tid och pengar? Jo, energi. Den resursen försvinner snabbt om man är stressad eller orolig.

Tid är den enda resursen som man aldrig får tillbaka. Som man inte kan få som lön. Därför är det tid som är mest dyrbar. Därför bör man tänka noga på vad man lägger sin tid på.

Om man tänker på detta ett tag inser man att våra resurser går i ett kretslopp:
- Vi har energi och tid som vi lägger på något som tar energi och tid - men ger pengar.

- Pengarna använder vi för att få energi och sedan använder vi den energin och ännu mera tid till att tjäna mer pengar.
Så går det runt.

Man kan minimera tidsförlusten om man ser till att kretsloppet inte handlar om pengar. Dvs:
-Man lägger ner tid och energi på det som ger energi.
Då känner man sig nyttig och det där steget med pengar behövs inte för att vi ska få tillbaka energi för att fortsätta. En evighetsmaskin och vägen till lycka?

Här ovan har vi något som tål att tänkas på. Släng gärna in andra personers väg till att få tid och energi i ekvationen och försök schemalägga lyckan och livet med en familj runt dig. Livets svåra gåta: Löst. Voilá!

Dagboksanteckningar

Jag sitter här och läser mina gamla anteckningar. Ofta när jag skriver är det för att undvika social torka eller ett sammanbrott, vilket gör att jag alltid är i ett visst sinnestillstånd när jag skriver. Det innebär att jag har väldigt många olika tankar i huvudet samtidigt och det gör att mina anteckningar kan spåra ur och bli väldigt utdragna och osammanhängande. Ofta tar jag tag i den första tanken som dyker upp när jag öppnar ett nytt dokument att skriva i och fortsätter att spinna på den tills jag har tömt ut allt som jag kan tänka. Ibland skriver jag en dialog med mig själv. Med talstreck och känslobeskrivningar och allt, som om jag vore schizofren. Det är väldigt effektivt när man har ångest, då kan man konfrontera sig själv med frågorna som man tror att en psykolog skulle ställa. När man sedan läser igenom det man har skrivit så blir allt mycket klarare och klumpen i magen är borta och alla tankar är i ordning igen.

Jag står inför en ny känsla nu, det är en väldigt stark vilja inom mig. Viljan att publicera det jag har skrivit. Det jag vill är att visa för världen vilka erfarenheter jag har samlat på mig och vilka känslor jag har känt. Jag har anteckningar från nästan 10 år av mitt liv där jag beskrivit mina allra starkaste känslor och även de jobbigaste situationerna jag har varit i. I många av dokumenten kommer små visdomar fram.

"Jag vill visa världen vad jag går för, vilken hjältinna jag är! ...men när jag står där med händerna sträckta mot himmelen är det som att någon har lagt en stor sten i dem. En sten så stor och tung att den skymmer allting som jag siktar på och jag kan inte röra på mig. Jag kan inte slänga bort den. Den har en inskription: För att bli av med mig måste du krossa mig mellan dina händer. Du måste visa att du är så stark du någonsin kan bli och så kommer solens strålar träffa dig igen. Då kommer livet bli lekande lätt."

I slutändan skulle mina publicerade tankar bli en ungdomsdagbok uppblandad med dålig poesi och några visdomsord på några av sidorna. Men om jag putsar lite på den, fortsätter att skriva och fortsätter att känna, så tror jag att det kommer dyka upp en bok om livet.

Filosofi mitt i natten

Jag kom precis på vad som kan få mig ur vilken ångestattack som helst.

Att hjälpa någon.

Minsta lilla gest som gör livet lättare för någon får mig att helt glömma mina egna problem och komma ur min negativa tankespiral.

Jag kan inte fatta hur enkelt det är. Alla kategorier liksom.

Tack, natten.