Jag har alltid varit smal, men aldrig haft problem med att äta eller brytt mig om vad jag väger. Helt plötsligt upptäcker jag - mitt i värsta perioden under terminen - att jag tappat så mycket vikt att jag väger lika lite som när jag var fjorton år. Visst, det har inte gått speciellt fort, men för ett år sedan vägde jag nästan 10 kilo mer. Mitt BMI idag ligger på 18.23. Jag ligger 0.7 enheter från att formellt få diagnosen anorexia nervosa. Nu kan jag njuta av julens alla frestelser utan att skämmas! Jag behöver skaffa mig lite vikt och energi som kan ta mig ner från molnen och framåt på jorden igen!
Det är mycket som har oroat mig denna höst och ofta har jag en syrlig klump i magen som får min hungerkänsla att försvagas. Det kanske är så att stressen gör min kropp flykt-redo och när man är beredd på att springa hela tiden så kommer hungern i andra hand. Jag har jobbat väldigt mycket med att ändra på detta och efter årsskiftet kommer en del av stressen försvinna. Men för att jag ska kunna njuta av att ha mycket att göra måste jag nog lära mig ett och annat om stresshantering. Jag gillar att engagera mig och vara till hjälp, men i första hand måste jag ju hjälpa mig själv.
Ju mer jag tänker på det här desto tydligare blir det. Jag vill inte offra min framtid på att bli nerslagen av en mental överbelastning orsakad av allt annat utom skolan. Jag måste få släppa allt annat. Jag måste få vara med mig själv, med kalle. Kunna sätta mig ner och läsa en bok igen. Då mår jag ju bra. Då kan jag sitta och småäta på choklad och äta kvällsmackor. Jag har fortfarande andan i halsen sedan denna terminens start och efter nyår ska jag pusta. Pausa.
Och så börjar nu resan mot att bli stark och glad igen. Stadig på marken och rosig om kinderna!
