År 2015 har varit händelserikt. Inflygningen för att landa som stockholmare hade börjat redan i oktober året innan och trots att landningen var planerad så blev den grovt försenad. Efter att landningen väl ägt rum låg en lång sträcka av ovisshet och djup frustration framför mig. Men tänk... med god vilja, hårt arbete och en liten skänk från ovan så har allt fallit på plats. Och året avslutas på topp!
När jag kom hem från resan i Europa (Instagram: #erikochlindaieuropa) skulle allt ordna upp sig. Efter tre månader i ett hus utan alla mina grejer kände jag att jag saknade vårt HEM. Men det blev ju inte riktigt så smidigt som att landa på Arlanda och sedan åka direkt med flyttlasset från förrådet till nya lägenheten.15 januari flyttade jag in på hotell. Lägenheten där jag skulle nästla in mig i storstadslivet var inte klar än. Totalt blev det 7 veckor. Det var iallafall nära till stationen. Rummet var litet men jag var inte där speciellt mycket så jag trivdes bra. Hotellfrukosten var också god. Tröttnade dock lite på att alltid behöva betala för mellanmål och middagar - samt att spara kvitton på allting.
Jag slutar med P-piller eftersom det är onödigt att skydda sig mot oönskade graviditeter om man ändå inte har någon lust till sex iallafall. Känner mig deppig och tänker att det är hormonerna som stör, så mitt logiska jag säger bara: "Sluta med dem då." Sagt och gjort. Känner mig befriad.
I slutet av januari startar jag ett vikariat på en gymnasieskola (parallellt med Förbundet) och får känna efter om jag vill bli lärare. Slutsatsen blir att jag verkligen vill jobba som lärare. Försöker jobba på med uppsatsen så att jag kan bli klar och därmed gå vidare med pedagogisk utbildning istället. Blir lite uppgiven för att jag inte hinner få ut min examen innan hösten iallafall eftersom jag har en del kurser som släpar. Söker senare till påbyggnadsutbildningen men kommer inte in.
4 mars flyttar vi in i lägenheten. Landar lite. Äntligen! Jag börjar jobba mer med Förbundet och utmanas när jag får stort ansvar för hemsidan, skrivande, fotografering och medlemshantering. Hinner inte med uppsatsen något alls. Fokuserar allt jag har på att skapa en bra referens för framtida jobb. Senare ska det visa sig att det var värt att sitta kvar länge för att bli klar med att jag lovat leverera.
Sommaren kommer och jag får en (1) vecka semester. Det är en vecka på Gotland men jag känner mig inte återhämtad efter det. Jag börjar knaka i fogarna. Det är tungt att dra lasset på jobbet och jag behöver dessutom utbilda min efterträdare.
Jag har bara ett vikariat på Förbundet som tar slut sista september och jag har inte hittat något nytt jobb. Jag är inte klar med uppsatsen. Jag har ingen lust till någonting. Tränar inte trots att jag vill och är sugen. Yogainstruktören slutar bara ett par veckor efter att jag kom igång. Jag vill fortsätta plugga. Jag vill hitta ett fast jobb. Jag vill utvecklas och utmanas mer, men det spårar bara ur.
Jag bryter ihop. Börjar gå hos en terapeut för att få ordning på allt. Magen är dålig så jag kollar upp den hos en läkare som lovar att jag ska få en remiss. Den har inte kommit än trots att det har gått ett halvår. Måste höra av mig igen.
Jag minns inte så mycket från sommaren heller. Det beror nog på att jag satt ensam på kontoret mycket och bara höll saker och ting flytande. Gjorde jag något kul? Påminn mig gärna om du vet.
Terapeuten och jag kommer fram till att jag ska göra klart uppsatsen snarare än att jobba ihjäl mig. Så jag jobbar på lite till med uppsatsen. Åker till Universitetet och träffar handledaren och pratar med kompisar från utbildningen för att få tips. Avslutar ett stort jobb med att programmera så att det i stort sett bara är själva skrivandet kvar. Känner mig som en kung och börjar känna att det där med terapeut är riktigt bra.
Hon lyssnar och tolkar mig och målar upp den bilden som hon får genom det jag säger. Den bilden kan både överraska och chocka. Jag blev rätt chockad. Mycket av det hon sa hade jag nog låtit tränga undan. Jag gick dit tre eller fyra gånger och sedan kände jag att jag inte ville gräva mer. Det är bara onödigt att dra upp saker ur ens undermedvetna utan att ha ett syfte med det. Blir lite rädd för de tankarna hon väcker men låter de vara.
Det är okej att livet inte är prefekt. Man måste inte göra något åt det bara för att man kan. Vissa saker kan vara dåliga. Vissa saker. Men inte alla. Inte Det. Här stoppar jag tankarna och bestämmer mig för att jag vill må bra och leva livet. Om jag slutar tänka så kommer det ordna upp sig. Tiden läker alla sår osv osv etc m.m.
Onsdag 26 augusti börjar jag i en kyrkokör och blir frälst. Känner att jag äntligen hittat en plats där jag får sjunga, utmanas och utvecklas precis i den takt jag vill.
Direkt fick jag en bibba noter att lära mig, tillsammans med Händels Messias (260 sidor notkompendium). Glädjen i livet blir påtaglig och jag släpper sommarens bekymmer. Alla dåliga tankar är som bortblåsta och jag börjar söka jobb som jag verkligen vill ha. Ber till gud och låter alla runtomkring mig veta att jag vill ha jobbet. Förbundet får veta det också. Min goda referens.
Tisdag den 29 september ringer VDn på IT-företaget och säger att de vill ha mig. Min lycka är gjord. Jag förhandlar lön som om jag aldrig gjort något annat och får veta att jag får börja väldigt snart vilket minimerar luckan till tjänsten i Förbundet. Det här är helt perfekt. Jag tackar änglarna, kören och mig själv. Jag har förtjänat detta!
Onsdag den 30 september slutade jag jobba på förbundet. Jag gick därifrån med lätta steg. Allt hade löst sig. Jag hade överlevt sommaren, lärt upp min efterträdare så gott jag kunde och jag hade fixat ett nytt jobb. Vilken jäkla KUNG jag är.
Jag är bäst helt enkelt. Och alla i kören gillar mig. De tycker jag är duktig. De på förbundet tycker att jag är duktig och jag har fått en massa beröm för mina insatser. Jag vill liksom bre på med det här så mycket jag kan nu. För jag har inte känt mig så duktig. Jag har känt mig misslyckad.
Jag fyllde 26 år och har en hyresrätt i en förort i Stockholm. Ett stort studielån men ingen examen. Nu har jag åtminstone ett fast jobb men jag har inte något av det jag vill ha utöver det. Jag vill ha så mycket mer än detta. Jag känner mig hungrig på att ta för mig mer!
Hösten och anställningen på IT-företaget börjar med en konferensresa till Sri Lanka där jag, som på ett riktigt ungdomsläger, vinner förtroendet hos flera av mina nya kollegor. Det blir grunden för flera relationer som känns som att de kommer vara livet ut. Det är ett fantastiskt gäng jag har hamnat i och jag känner mig så tacksam.
Till julkonserten med Kyrkokören får jag möjligheten att sjunga solo och jag tackar ja. För min egen skull vill jag inte att så många ska komma. Kören är ju min oas i vardagen. Där jag får vara bra för att jag är jag. Inte för att jag presterar och pressar på stenhårt hela tiden. Ändå kommer det flera välkända personer och lyssnar. Vilket i efterhand känns mysigt. Jag får beröm för min insats. Det värmer.
Nu står julfirandet för dörren och allt ska hinnas med. Såhär dan för dopparedan känner jag mig redo. Jag ska träffa familjen som jag har saknat så mycket under året. Jag ska träffa vänner som jag inte sett sedan förra nyåret.
Och sen skulle jag vilja lova mig själv att skriva mer. Det är aldrig fel att skriva. Det ger mig så mycket.
Men jag har nog lärt mig att inte lova saker här i bloggen. Och ni som läser vet väl bättre än att lita på det jag lovar?
Så... utan att lova något: På återhörande!
L
