zen-vår

Jag är "zen" (med orolig mage och pms), men ändå "zen". Om två veckor har jag tentor igen, i matte D och del 1 av fysik B. Jag känner att matten kommer gå bra, fysiken är värre men absolut inte omöjlig. Mina anteckningar ser ut som urklipp från en leksakskatalog och det gör dem nästan lika roliga att läsa... not.. men jag försöker väldigt hårt fört att göra detta kul! Efter tentorna börjar ytterligare en kurs som tränger sig in på mitt schema. Jag har redan läst mycket i boken, Biologi B, och det känns som om det kommer kännas som semester jämfört med att läsa fysik.

Jag blir lugn när jag får gå och klappa hästarna som går i hagarna vid skolan. Ibland, när jag känner att jag orkar stanna lite längre, går jag in till kaninerna också och sitter med dem och kelar. Sedan kommer jag hem och fortsätter mysandet med Romeo och Silas. De har blivit så underbara nu när vi lärt känna varandra bättre. Det hade nog varit bra med ungar från början i stället för två stycken vuxna, men trots att det har tagit tid så är jag väldigt glad att jag har dem. Det bidrar till zen.

När jag inte längre vill kela med fluffiga djur så har jag Kalle här. Det finaste och mest underbara som finns i hela världen. Det spelar ingen roll att jag inte är helt 100 på vad jag kommer göra i höst, för även om jag bestämmer mig för en utbildning kanske jag inte kommer in på den och hur jag än väljer så kommer Kalle finnas där, hela tiden, och då vet jag att jag kommer vara lycklig.

Den sista grejen som bidrar till zen är solen och den glittrande snön som sakta, sakta smälter bort. Någon ynka plusgrad som försiktigt stryker bort lite snö, lite is, varje dag. Strålar som värmer självaste själen i varje människa. Stressen som sköjler över mina klasskamrater kan omöjligt komma igenom denna starka vägg av välbehag och lycka. Inte en chans!