Jag sitter här och läser mina gamla anteckningar. Ofta när jag skriver är det för att undvika social torka eller ett sammanbrott, vilket gör att jag alltid är i ett visst sinnestillstånd när jag skriver. Det innebär att jag har väldigt många olika tankar i huvudet samtidigt och det gör att mina anteckningar kan spåra ur och bli väldigt utdragna och osammanhängande. Ofta tar jag tag i den första tanken som dyker upp när jag öppnar ett nytt dokument att skriva i och fortsätter att spinna på den tills jag har tömt ut allt som jag kan tänka. Ibland skriver jag en dialog med mig själv. Med talstreck och känslobeskrivningar och allt, som om jag vore schizofren. Det är väldigt effektivt när man har ångest, då kan man konfrontera sig själv med frågorna som man tror att en psykolog skulle ställa. När man sedan läser igenom det man har skrivit så blir allt mycket klarare och klumpen i magen är borta och alla tankar är i ordning igen.
Jag står inför en ny känsla nu, det är en väldigt stark vilja inom mig. Viljan att publicera det jag har skrivit. Det jag vill är att visa för världen vilka erfarenheter jag har samlat på mig och vilka känslor jag har känt. Jag har anteckningar från nästan 10 år av mitt liv där jag beskrivit mina allra starkaste känslor och även de jobbigaste situationerna jag har varit i. I många av dokumenten kommer små visdomar fram.
"Jag vill visa världen vad jag går för, vilken hjältinna jag är! ...men när jag står där med händerna sträckta mot himmelen är det som att någon har lagt en stor sten i dem. En sten så stor och tung att den skymmer allting som jag siktar på och jag kan inte röra på mig. Jag kan inte slänga bort den. Den har en inskription: För att bli av med mig måste du krossa mig mellan dina händer. Du måste visa att du är så stark du någonsin kan bli och så kommer solens strålar träffa dig igen. Då kommer livet bli lekande lätt."
I slutändan skulle mina publicerade tankar bli en ungdomsdagbok uppblandad med dålig poesi och några visdomsord på några av sidorna. Men om jag putsar lite på den, fortsätter att skriva och fortsätter att känna, så tror jag att det kommer dyka upp en bok om livet.
