Himlen är mörk. Träden är kala. Vinden gör att jag ryser och fukten tränger in i mina kläder. Hösten besitter mer än dessa bistra egenskaper. I början är den så fridfull, med alla gula löv som faller, virvlande nedåt, och täcker marken med en liksom glödande yta. Den väcker samma glöd, den leksamma och upprymda och underbara. Man lyfter lite från marken när man tar ett djupt andetag höstluft.
Men när alla löv ligger förmultande på den svarta, fuktiga marken och frosten har tagit bort de vackra färgerna, så försvinner tjusningen. Doften av höstens brinnande löv ersätts av liv som kryper upp ur marken. Allt som annars brukar gömma sig i jordens varma sköte kommer upp till ytan och släcker den sista glöden av höst.
Tunga regndroppar rinner nedför kinderna när man kämpar sig fram emot den starka vinden som har snön i släptåg. Men kommer den? Tvivel fyller oss. Vi tvekar på mer än första snön. Vi tvekar på att molnen kommer skingras idag och på att solen kommer värma om den mot all förmodan får titta fram. Vi tvekar på att det blir vinter över huvud taget. Molnen som fördunklar våra dagar blir till oro, klumpar i magen som inte går bort.
Oro för att livet tar slut tillsammans med året. Att man inte hinner göra allt det där. Allt det där som man har velat göra så länge men ändå inte riktigt vet vad det är. Som en tung klump av förmultade löv ligger de i magen och jäser tillsammans med ett litet ljus. Hoppet, det som gör oss så unika. Vi vet ingenting, men vi tror, och hoppas och ber för att snön ska lysa upp det nya året och göra oss lätta som fjädrar och förälskas i vårsolen.
"I'm all in favor of keeping dangerous weapons out of the hands of fools. Let's start with typewriters."
- - Frank Lloyd Wright (1868-1959)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar