Gott nytt år!

Det är väl klart att man ska träffa syrran, och brorsan och alla vänner och alla som man känner över huvud taget på nyår. Alla undrar, vad gör du? Vill du hänga med hit och dit och göra dittans och dattans och såklart supa till? Nej tack. Det vill jag inte. Om det inte vore för att jag redan tackat ja till syrran, brorsan och alla som jag känner utom en person i hela världen skulle jag luuugnt ha tagit det förslaget i stället... Det hade varit så SOFT! Och vilket tillfälle det skulle blir till att filosofera över det nya året och det som varit. Ja allt som varit...

Bajs är ordet jag söker... Men av någon anledning så får jag inte säga det högt eftersom någon skulle förstå att något var fel och så skulle jag berätta och så skulle världen vändas uppochned bara för att jag egentligen vill något annat än det jag gör just nu!

Jag undrar om det går att lösa... "I'll make a few calls and see what I can do"... säger Gud och jag tackar och bockar. Leve friheten att göra vad man vill!!!!

Vad är det som händer?

Känner jag dig?
Vet jag vem du är?
Skulle jag säga hej?
Skulle jag le?

Det är riktat till alla. Hur sjutton skulle jag reagera? Kan det vara så att jag faktiskt inte känner dig så väl som det känns som ibland? Kan det vara så att jag känner dig aldeles för väl utan att egentligen veta något om dig?

Kan det vara så att jag inte ens har sett dig? Aldrig lyssnat på vad du sagt eller hört dina ord? Kan det vara så? Att jag aldrig kännt efter? Aldrig brytt mig? Aldrig bekostat mig mödan att tänka på någon annan? Är jag mänsklig?

Aldeles för ofta sitter jag och tänker på att jag är sjuk i huvudet. Psykiskt störd, mentalt instabil, manodepressiv och självmordsbenägen. Men ändå får jag höra att jag är klok, smart och mänsklig. Jag ser bara en sanning: Jag är både ock. Jag är en smart psykiskt labil personlighet som lider av djupt självdestruktiva tankar som leder till ett slaviskt beteende i samhället och den sociala omgivningen. Jag vet att jag aldrig skulle skada mig själv, men tänk om jag gjorde det?

Den smarta människan säger då inom mig: "Ähm, om du är medveten om det så är det ju bara att låta bli, är du medveten om det så har du i alla fall inte bordeline."

Tänk om jag faktiskt skadar mig själv på ett annat plan? Att jag liksom styr kosan rakt in i väggen bara för att jag ser den? Bara för att jag vet att jag får vila om jag skadar mig och inte orkar längre? I stället för att helt enkelt säga ifrån och att jag inte orkar hur mycket som helst. Jag kanske bara väntar på att få hjärtproblem bara för att se vilka som kommer bry sig om mig! Är jag så dum?

Jag är inte alls smart. Jag är elak och orättvis mot alla runt omkring mig. Jag måste lägga ner nu... Det här kommer inte fungera... Jag kommer ju skada alla andra i stället för mig själv när det väl händer... Jag måste ta hand om mig själv... Kanske skaffa en psykiatriker som kan lyssna på mig och förstå min medvetenhet om allt.. så jag slipper försöka förstå mig själv hela tiden, så att man kan få en bekräftelse på att folk faktiskt KAN förstå mig över huvud taget... Jag har aldrig träffat någon som är lika öppen mot andra som jag är mot mig själv... så brutalt ärlig att jag inte vill tro på mig själv. jag skulle nog säga egoistisk mytoman... OOOOOOOOOOOHHHHHHHHHHH... sömn ljuva sömn...

Ni vet den där...

...lättnaden som kommer framåt terminsslutet. Efter alla prov och allt som ska lämnas in är inlämnat. Den där lättnaden som gör att allt man har hållt inne bara rinner ur i en störtflod av snor och hög feber. All stress som släpper taget och alla knutar knyter upp sig om man blir stormförkyld. Kroppen släpper all gard som har varit hårt hållen sedan allt började och bara skiter i allt. Huvudet fylls av en olidlig smärta och kroppen blir trött och slö. Man sover. I hundra år... kan det kännas som.

Men jag vet. JAG vet att garden ska upp igen... Om inte alltför lång tid. Jag vet att det kommer behövas en sista gång innan livet börjar. EN sista gång innan studenten. Bara en termin kvar. EN enda rutten termin. Med garden uppe.

Men nu tänker jag släppa det ett tag. Men bara ett tag. Men det kommer vara ett skönt tag och jag ska njuta av varje sekund...

God Jul!