Känner jag dig?
Vet jag vem du är?
Skulle jag säga hej?
Skulle jag le?
Det är riktat till alla. Hur sjutton skulle jag reagera? Kan det vara så att jag faktiskt inte känner dig så väl som det känns som ibland? Kan det vara så att jag känner dig aldeles för väl utan att egentligen veta något om dig?
Kan det vara så att jag inte ens har sett dig? Aldrig lyssnat på vad du sagt eller hört dina ord? Kan det vara så? Att jag aldrig kännt efter? Aldrig brytt mig? Aldrig bekostat mig mödan att tänka på någon annan? Är jag mänsklig?
Aldeles för ofta sitter jag och tänker på att jag är sjuk i huvudet. Psykiskt störd, mentalt instabil, manodepressiv och självmordsbenägen. Men ändå får jag höra att jag är klok, smart och mänsklig. Jag ser bara en sanning: Jag är både ock. Jag är en smart psykiskt labil personlighet som lider av djupt självdestruktiva tankar som leder till ett slaviskt beteende i samhället och den sociala omgivningen. Jag vet att jag aldrig skulle skada mig själv, men tänk om jag gjorde det?
Den smarta människan säger då inom mig: "Ähm, om du är medveten om det så är det ju bara att låta bli, är du medveten om det så har du i alla fall inte bordeline."
Tänk om jag faktiskt skadar mig själv på ett annat plan? Att jag liksom styr kosan rakt in i väggen bara för att jag ser den? Bara för att jag vet att jag får vila om jag skadar mig och inte orkar längre? I stället för att helt enkelt säga ifrån och att jag inte orkar hur mycket som helst. Jag kanske bara väntar på att få hjärtproblem bara för att se vilka som kommer bry sig om mig! Är jag så dum?
Jag är inte alls smart. Jag är elak och orättvis mot alla runt omkring mig. Jag måste lägga ner nu... Det här kommer inte fungera... Jag kommer ju skada alla andra i stället för mig själv när det väl händer... Jag måste ta hand om mig själv... Kanske skaffa en psykiatriker som kan lyssna på mig och förstå min medvetenhet om allt.. så jag slipper försöka förstå mig själv hela tiden, så att man kan få en bekräftelse på att folk faktiskt KAN förstå mig över huvud taget... Jag har aldrig träffat någon som är lika öppen mot andra som jag är mot mig själv... så brutalt ärlig att jag inte vill tro på mig själv. jag skulle nog säga egoistisk mytoman... OOOOOOOOOOOHHHHHHHHHHH... sömn ljuva sömn...
Det är för att du tänker på det som du är smart.
SvaraRaderapsykiststörd, mentalt instabil eller vad man nu vill kalla det.
Det är för att du sitter och tänker och funderar på det som du är smart.
Det gör att du förstår folk, att du förstår människor, då känner man sig trygg, och vet att linda finns alltid, och hon kommer att förstå mina tankar, oavsett vad det är.
Därför är du smart, därför är du en sånn bra vän.
man behöver inte alltid orka, det är okey och rätt att säga... "jag orkar inte det här mer"
Och ingen kommer se mindre på dg för det, o gör de det är de inte värde tiden det tar att tänka på att de gör det.
Vi är alla manodepressiva svin, hela världen är borderline, precis på gränsen till tiotal galenskap, och där har den legat och kommer nog att lega tills... jämt.
Du är inte knäpp, du förstår bara dig själv och andra