Jag är fortfarande ensam. Har inte träffat någon ur mitt "liv" sedan i måndags. Sprang in i viktor utanför ica i tisdags men det räknas knappt, det var så kort. Jag sitter ju här i lägenheten bara... Umgås med mig själv några timmar innan jag åker till jobbet. Det blir helt enkelt mycket tid till eftertanke.
Problemet med mina tankar, när jag är ensam, är att jag kommer fram till att jag är dålig. Tråkig, korkad, trög och allmänt ointressant. Jag tänker på allting som har hänt tidigare i mitt liv och klandrar mig själv för allting som har gått dåligt. Men nu när jag sitter här och skriver om det så kommer jag på att utan allt som har hänt så skulle jag inte vara där jag är idag.
Tankarna för mig tillbaka till starten på långa händelsekedjor och när jag kommer fram till de länkar som inte höll så kommer jag på mig själv med att få ont i bröstkorgen och ögonen fulla av tårar. Det är svårt att komma tillbaka till nuet efter ett sådant återfall. Jag hade en jättefin framtid framför mig i min fantasi innan jag lämnade Hallsberg för vad jag trodde skulle bli för gott. Men hela tiden kommer jag tillbaka. Mina syskon, sommarstugan, pojkvännens föräldrar. Jag kommer inte härifrån. Men jag har lämnat allt - mentalt - och jag är skriven 14 mil härifrån.
Det som har varit har varit. Man kan inte ändra något och även om jag kunde göra det tror jag att allt hade fått vara. Man ska inte börja pilla i gamla knutar och riskera att trassla in sig ännu värre när man väl har tagit sig ur det. Dessutom är jag inte säker på om det ens finns en knut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar