Jag som alltid har oroat mig för att behöva plocka ut pengar från sparkontot när jag vill ha en guldkant på tillvaron har nu möter min värsta farhåga på riktigt: Att inte ha några pengar kvar att ta av.
Paniken jag har känt på grund av vetskapen att all kosing skulle sina har helt försvunnit och ersatts av en mycket bättre känsla. Vad roligt det är att laga mat! Jag vill ju så klart jobba och jag kommer att göra det snart, men tills jag får min lön blir det oerhört svårt att få pengarna att räcka. Jag vill vara klok med mina pengar. Jag vill inte betala för saker som jag inte vill ha. Jag vill ha min lägenhet, elen, internet, mat. Det är de enkla och grundläggande utgifterna som varje månad kostar vad det kostar. Matutgifterna kan man definitivt påverka. Handla billigt och laga maten hemma. Dessutom är det gott med hemlagat.
Men allt annat måste jag gallra i. Inte gå på bio. Inte resa någonstans. Inte äta ute. Många saker som jag gör med enkelhet under vetskapen att det kommer nya pengar nästa månad försvinner helt. Som att ta en fika på stan.
Det finns en skam i att inte ha pengar. Men på något sätt måste man omfamna situationen man är i och förklara att man inte har råd utan hellre tar och bakar något hemma i stället för att betala 39 kr för en latte utan något till eftersom det blir för dyrt, och då smakar det ju inte lika gott. Man vill ju ha något sött i munnen när man dricker kaffe men så har man betalat för en kopp som ångar av otillfredsställelse och skam.
Spela sällskapsspel, cykla och bada, kolla på film, träna, läsa biblioteksböcker.... det är ju det enda man vill göra när det är sommar! Vad härligt det är att kunna njuta av den här perioden i mitt liv, trots att det är så skralt.
Jag har svårt att uttrycka omfattningen av min tacksamhet mot min sambo, min mamma och min sambos föräldrar. Min mamma är så snäll. Hon gjorde det möjligt för mig att åka till Gotland och ha en riktig semester i två och en halv vecka. Det enda jag behövde betala var en energidryck och en tidning med japanska sifferutmaningar. Min sambos föräldrar har låtit mig bo under deras tak så att jag kan vara med den jag älskar när han har jobb i sin hemstad. Alla guldkanter har jag fått från de jag älskar allra mest och jag är så tacksam att jag håller på att spricka. Middagar, bensin, hotellvistelser... och Ellen som har stillat mitt shoppingbegär genom att skänka bort kläder till mig (som dessutom sitter helt perfekt och jag hade ju inte kunnat hitta bättre jeans på stan!).
Och Erik, min finaste sambo och blivande särbo. Hur ska det gå? Det är med stort hopp, enorm kärlek och ren och skär skräck som jag möter nästa halvår av vårt liv. Jag har sagt att jag inte vill. Och inte ville jag att alla mina pengar skulle ta slut heller. Men nu när jag står här och är mitt uppe i en av de mest förfärliga situationerna man kan hamna i så är det ett lugn som sänker sig över mig. Nu tänker jag på det som komma skall som ett fallskärmshopp.
Det finns absolut ingenting jag kan göra för att stoppa det. Marken kommer att finnas kvar när jag landar och när jag reser mig kommer jag att vara starkare, modigare och smartare.
(Nu fick jag en flashback till reklamen för Ahlgrens bilar... "Det finns bara ett sätt att stoppa dem...")
Antagligen så dör jag inte. Statistik visar att det är ytterst ovanligt. Så nu är det bara att njuta av åkturen!
