Att man cyklar i Linköping är en regel utan undantag. Att köra bil är en mardröm. Alla korsningar är kaos och det är enkelriktat, rondeller med fem avfarter och alldeles för mycket cyklister i trafiken att hålla koll på. Det enklaste är att sätta sig på cykeln själv.
En annan sak som är allmänt känt om Linköping är att det inte finns någon bra badplats i stan. Tinnis finns ju såklart men mysfaktorn där är noll.
Så, lösningen är helt enkelt att man cyklar till närmsta sjö. Idag hamnade jag och en vän på en fantastisk plats. Det tog nästan en timme att cykla dit och med hjälp av eniros kartor har jag fått veta att jag idag har cyklat 2,3 mil. Mina ben låter mig veta att det var lite för långt. Jag har inte tränat benen på hela sommaren!
Cykeln är dessutom ett bra sätt att vara snäll mot knäna på. Mitt löparknä känns inte när jag tar promenader, men när jag cyklade så här långt så kändes det faktiskt lite obehagligt efter ett tag. Jag fick vara noga med att ha raka fötter och göra en kontrollerad rörelse när jag trampade. Låga växlar. Jag har förstått att den bästa träningen för knät är att jobba upp mjölksyra och inte ta i för hårt, utan mest hålla ut. Och snacka om att jag höll ut. Det sved nästan i knäna. Vilket är precis den känsla som bekräftar att jag belastade knäna precis lagom mycket. Det gjorde inte ont.
Badplatsen var också fantastisk. Jag vill inte säga vart den låg. Vill ni åka dit får ni fråga mig och ta med mig! Vattnet var varmt och solen var mild. Vilken underbar dag!
Om det är något jag ångrar så är det att jag inte hade några solglasögon och att jag inte tog på mig cykelhjälm. Det hade känts bättre med de grejerna på!
