Ett nytt kapitel

Jag trodde jag va´stark
om jag stod där själv
på toppen av en drömpyramid
jag skulle segra, och segla världar vida...

På egen hand, förlorade jag fotfästet och föll
ner i ett ingenmansland
där tårar skar min kind i strömmar strida!

Man faller tungt, när man på höga hästar rida...

Robert Broberg


Det är annorlunda nu. Jag känner mig inneboende och aldrig hemma... Vill ha saker från mitt garage här så att jag kan få ha ett krypin som är mitt. Vill ha min lön så jag kan göra saker som är roligt inte bara tänka på att jag måste ha till maten.

Hon känner sig ju ensam! Hon känner sig svag fast hon vet att hon klarar vad som helst! Hon kastar sig efter kristallen som faller till golvet och fångar den varenda gång. Hon är BÄST! Vilja, våld och vaselin!

Introt till Jonas Hassen Khemiris novell "försök till kärnfysik" är hjärtskärande och river upp en massa frågor i mig... Varför är varje individuellt liv så likt alla andra individuella liv? Varför kan man inte bara få bli något annat än det ens föräldrar är? Varför börjar man bry sig om politik och tycka om inlagd sill? Varför förlåter man sina föräldrar? Varför slutar känslorna att kännas så som de brukade göra? Varför träffar man någon och drabbas av kärlek? Hur kan man bli redo för nästa steg? Varför pratar man om väder, resväg och jobb? Jag hatade när det pratades jobb vid middagarna hemma. Skitsnack om arbetskamraterna, dåliga chefer, jobbigt klimat på kontoret och löneförhöjningar och sänkningar.

Jag har ett starkt behov av att prata om livet för jag orkar inte sitta själv och fundera på det längre. Jag vet ingenting om det! Jag bara sitter och undrar om hur det är, hur det var, hur det kommer att bli i framtiden. Jag vet inte hur det var för då var nu och jag kommer inte ihåg hur jag kände mig då. Nu vet jag hur jag känner men när jag blir äldre kommer jag skrocka åt det och bara hoppas att mina barn slipper det. Att jag kanske kan göra något för att de inte ska bli som jag är.

Hon vill inte dö. Hon har för mycket framför sig just nu för att bara kunna lämna allt. Hon har framtidsplaner och drömmar om hur det kommer bli. Drömmar om vägar hon kommer gå, om resor och om människor. Hon vill inte bli handikappad. Det är en sån där typisk grej som dyker upp i henne när hon mår bra och skulle kunna njuta av livet. Tanken på att man skulle kunna vara med om en bilolycka och bli förlamad skrämmer så mycket att hon får ont i magen och oroar sig för det stup i kvarten.

Hon vill inte vara ensam. Hon känner det som om hon hamnar mitt emellan och att det kommer sluta med att hon tar en promenad för att slippa det hon inte vill samtidigt som hon inte får vara med de människorna hon vill träffa. Hon kommer vara ute ensam i flera timmar och när hon kommer tillbaka till verkligheten är alla matta av hur kul de har haft utan henne och hon går och lägger sig med tårar bakom de hårt stängda ögonlocken. Kan det göra mer ont i halsen än när man försöker att inte gråta men tårarna kommer ändå? Hon funderar på det ett tag tills hon somnar och när hon vaknar igen är allt normalt. Hon är nollställd. Hon är nöjd med sin promenad igår. Jaså - du hade roligt? Vad bra. Vad vill du äta idag? Tror det är dags att tvätta lite....