Lön för mödan

All oro jag hade inför att mina konton skulle gapa tomma gick över när de äntligen nollades. Då kunde jag inte oroa mig längre. Då fanns det inget att oroa sig för. Pengarna var ju slut. Punkt.

Idag är det andra gången som jag får lön på två år. Idag har jag en buffert igen. Kommer oron att komma tillbaka nu, när jag har något att oroa mig för igen?

När kommer mina pengar ta slut nästa gång?
Hur länge kan jag räkna med att ha en inkomst?
Borde jag köpa lite nya kläder?
Vad ska Erik få i födelsedagspresent?
Vad ska mamma få när hon fyller 50?
Vad kostar det att bli en bättre människa?
Vad kostar det att få känna sig om en bra del av familjen?
Måste alla få presenter hela tiden eller kan man visa sin uppskattning på något annat sätt?

Nu när jag äntligen har lite pengar, så upptäcker jag också hur lite tid jag har. Jag skulle vilja stämma pianot, men jag har inte tid att spela på det. Jag skulle vilja resa till Bryssel, men jag förlorar inkomst om jag tar ledigt från jobbet och det blir så lite tid i Bryssel om jag försöker åka över en helg utan att ta ledigt.

Skitsvårt.

All ekonomi handlar om att fördela resurser i olika former på det sättet som gynnar ens mål. Tiden bör användas till att få pengar, och pengar ska användas till att göra saker man tycker om. Om man har tur så gillar man sitt arbete. Då kan man jobba med något roligt utan att pengarna spelar någon roll, man når ju ändå sitt mål. Om man jobbar med något roligt som är välbetalt tror jag att man tycker det är kul just för att man får bra betalt för det.

Det svåraste är om man vill göra något som bara kostar pengar utan att generera någon inkomst. Som att resa. Att resa kan ju naturligtvis vara en del av jobbet, men i slutändan är det inte själva resan du får betalt för att göra. Utan för att träffa någon, göra något på en speciell plats. Inte bestiga ett berg, ta kort på solnedgången eller sola.

Vad finns det mer för resurser, än tid och pengar? Jo, energi. Den resursen försvinner snabbt om man är stressad eller orolig.

Tid är den enda resursen som man aldrig får tillbaka. Som man inte kan få som lön. Därför är det tid som är mest dyrbar. Därför bör man tänka noga på vad man lägger sin tid på.

Om man tänker på detta ett tag inser man att våra resurser går i ett kretslopp:
- Vi har energi och tid som vi lägger på något som tar energi och tid - men ger pengar.

- Pengarna använder vi för att få energi och sedan använder vi den energin och ännu mera tid till att tjäna mer pengar.
Så går det runt.

Man kan minimera tidsförlusten om man ser till att kretsloppet inte handlar om pengar. Dvs:
-Man lägger ner tid och energi på det som ger energi.
Då känner man sig nyttig och det där steget med pengar behövs inte för att vi ska få tillbaka energi för att fortsätta. En evighetsmaskin och vägen till lycka?

Här ovan har vi något som tål att tänkas på. Släng gärna in andra personers väg till att få tid och energi i ekvationen och försök schemalägga lyckan och livet med en familj runt dig. Livets svåra gåta: Löst. Voilá!

Dagboksanteckningar

Jag sitter här och läser mina gamla anteckningar. Ofta när jag skriver är det för att undvika social torka eller ett sammanbrott, vilket gör att jag alltid är i ett visst sinnestillstånd när jag skriver. Det innebär att jag har väldigt många olika tankar i huvudet samtidigt och det gör att mina anteckningar kan spåra ur och bli väldigt utdragna och osammanhängande. Ofta tar jag tag i den första tanken som dyker upp när jag öppnar ett nytt dokument att skriva i och fortsätter att spinna på den tills jag har tömt ut allt som jag kan tänka. Ibland skriver jag en dialog med mig själv. Med talstreck och känslobeskrivningar och allt, som om jag vore schizofren. Det är väldigt effektivt när man har ångest, då kan man konfrontera sig själv med frågorna som man tror att en psykolog skulle ställa. När man sedan läser igenom det man har skrivit så blir allt mycket klarare och klumpen i magen är borta och alla tankar är i ordning igen.

Jag står inför en ny känsla nu, det är en väldigt stark vilja inom mig. Viljan att publicera det jag har skrivit. Det jag vill är att visa för världen vilka erfarenheter jag har samlat på mig och vilka känslor jag har känt. Jag har anteckningar från nästan 10 år av mitt liv där jag beskrivit mina allra starkaste känslor och även de jobbigaste situationerna jag har varit i. I många av dokumenten kommer små visdomar fram.

"Jag vill visa världen vad jag går för, vilken hjältinna jag är! ...men när jag står där med händerna sträckta mot himmelen är det som att någon har lagt en stor sten i dem. En sten så stor och tung att den skymmer allting som jag siktar på och jag kan inte röra på mig. Jag kan inte slänga bort den. Den har en inskription: För att bli av med mig måste du krossa mig mellan dina händer. Du måste visa att du är så stark du någonsin kan bli och så kommer solens strålar träffa dig igen. Då kommer livet bli lekande lätt."

I slutändan skulle mina publicerade tankar bli en ungdomsdagbok uppblandad med dålig poesi och några visdomsord på några av sidorna. Men om jag putsar lite på den, fortsätter att skriva och fortsätter att känna, så tror jag att det kommer dyka upp en bok om livet.

Filosofi mitt i natten

Jag kom precis på vad som kan få mig ur vilken ångestattack som helst.

Att hjälpa någon.

Minsta lilla gest som gör livet lättare för någon får mig att helt glömma mina egna problem och komma ur min negativa tankespiral.

Jag kan inte fatta hur enkelt det är. Alla kategorier liksom.

Tack, natten.

Puh!

Att man cyklar i Linköping är en regel utan undantag. Att köra bil är en mardröm. Alla korsningar är kaos och det är enkelriktat, rondeller med fem avfarter och alldeles för mycket cyklister i trafiken att hålla koll på. Det enklaste är att sätta sig på cykeln själv.

En annan sak som är allmänt känt om Linköping är att det inte finns någon bra badplats i stan. Tinnis finns ju såklart men mysfaktorn där är noll.

Så, lösningen är helt enkelt att man cyklar till närmsta sjö. Idag hamnade jag och en vän på en fantastisk plats. Det tog nästan en timme att cykla dit och med hjälp av eniros kartor har jag fått veta att jag idag har cyklat 2,3 mil. Mina ben låter mig veta att det var lite för långt. Jag har inte tränat benen på hela sommaren!

Cykeln är dessutom ett bra sätt att vara snäll mot knäna på. Mitt löparknä känns inte när jag tar promenader, men när jag cyklade så här långt så kändes det faktiskt lite obehagligt efter ett tag. Jag fick vara noga med att ha raka fötter och göra en kontrollerad rörelse när jag trampade. Låga växlar. Jag har förstått att den bästa träningen för knät är att jobba upp mjölksyra och inte ta i för hårt, utan mest hålla ut. Och snacka om att jag höll ut. Det sved nästan i knäna. Vilket är precis den känsla som bekräftar att jag belastade knäna precis lagom mycket. Det gjorde inte ont.

Badplatsen var också fantastisk. Jag vill inte säga vart den låg. Vill ni åka dit får ni fråga mig och ta med mig! Vattnet var varmt och solen var mild. Vilken underbar dag!

Om det är något jag ångrar så är det att jag inte hade några solglasögon och att jag inte tog på mig cykelhjälm. Det hade känts bättre med de grejerna på!

Nu börjar det bli skralt

Jag som alltid har oroat mig för att behöva plocka ut pengar från sparkontot när jag vill ha en guldkant på tillvaron har nu möter min värsta farhåga på riktigt: Att inte ha några pengar kvar att ta av.

Paniken jag har känt på grund av vetskapen att all kosing skulle sina har helt försvunnit och ersatts av en mycket bättre känsla. Vad roligt det är att laga mat! Jag vill ju så klart jobba och jag kommer att göra det snart, men tills jag får min lön blir det oerhört svårt att få pengarna att räcka. Jag vill vara klok med mina pengar. Jag vill inte betala för saker som jag inte vill ha. Jag vill ha min lägenhet, elen, internet, mat. Det är de enkla och grundläggande utgifterna som varje månad kostar vad det kostar. Matutgifterna kan man definitivt påverka. Handla billigt och laga maten hemma. Dessutom är det gott med hemlagat.

Men allt annat måste jag gallra i. Inte gå på bio. Inte resa någonstans. Inte äta ute. Många saker som jag gör med enkelhet under vetskapen att det kommer nya pengar nästa månad försvinner helt. Som att ta en fika på stan.

Det finns en skam i att inte ha pengar. Men på något sätt måste man omfamna situationen man är i och förklara att man inte har råd utan hellre tar och bakar något hemma i stället för att betala 39 kr för en latte utan något till eftersom det blir för dyrt, och då smakar det ju inte lika gott. Man vill ju ha något sött i munnen när man dricker kaffe men så har man betalat för en kopp som ångar av otillfredsställelse och skam.

Spela sällskapsspel, cykla och bada, kolla på film, träna, läsa biblioteksböcker.... det är ju det enda man vill göra när det är sommar! Vad härligt det är att kunna njuta av den här perioden i mitt liv, trots att det är så skralt.

Jag har svårt att uttrycka omfattningen av min tacksamhet mot min sambo, min mamma och min sambos föräldrar. Min mamma är så snäll. Hon gjorde det möjligt för mig att åka till Gotland och ha en riktig semester i två och en halv vecka. Det enda jag behövde betala var en energidryck och en tidning med japanska sifferutmaningar. Min sambos föräldrar har låtit mig bo under deras tak så att jag kan vara med den jag älskar när han har jobb i sin hemstad. Alla guldkanter har jag fått från de jag älskar allra mest och jag är så tacksam att jag håller på att spricka. Middagar, bensin, hotellvistelser... och Ellen som har stillat mitt shoppingbegär genom att skänka bort kläder till mig (som dessutom sitter helt perfekt och jag hade ju inte kunnat hitta bättre jeans på stan!).

Och Erik, min finaste sambo och blivande särbo. Hur ska det gå? Det är med stort hopp, enorm kärlek och ren och skär skräck som jag möter nästa halvår av vårt liv. Jag har sagt att jag inte vill. Och inte ville jag att alla mina pengar skulle ta slut heller. Men nu när jag står här och är mitt uppe i en av de mest förfärliga situationerna man kan hamna i så är det ett lugn som sänker sig över mig. Nu tänker jag på det som komma skall som ett fallskärmshopp.

Det finns absolut ingenting jag kan göra för att stoppa det. Marken kommer att finnas kvar när jag landar och när jag reser mig kommer jag att vara starkare, modigare och smartare.

(Nu fick jag en flashback till reklamen för Ahlgrens bilar... "Det finns bara ett sätt att stoppa dem...")

Antagligen så dör jag inte. Statistik visar att det är ytterst ovanligt. Så nu är det bara att njuta av åkturen!

Vill springa

Känna den tidiga morgon luften mot ansiktet...
Se solen stiga genom dimmorna och sätta de gulnande löven i brand...
Höra enstaka fåglars sång och ana en morgontrött stämning i studentområdet...

Jag vill inte vara sjuk längre. Finns det inte någon dunder-kur på att bli frisk fort? Plugget är lugnt så det finns egentligen ingen stress som gör att jag aldrig blir frisk, utan det är helt enkelt en ihärdig förkylning och jag är trött på den! Jag har fått hem lite av Selinas mat och det lär ju hjälpa mig (det kommer nog räcka hela veckan dessutom) med bra matlådor och nyttiga middagar. Det är ju viktigt. Det vet jag.

Det som jag längtar mest efter med att vara frisk är orken att springa. Att ge sig ut och bli så andfådd att lungorna känns sprickfärdiga och sedan duscha och verkligen njuta av att sitta och slappa. Nu blir jag bara rastlös så fort jag sätter mig vid datorn.

Upcoming: Jag ska vara Toastmaster på vår tacksittning till faddrarna och jag håller på att förbereda mig, mest mentalt, inför min uppgift. Man ska ju vara rolig och kortfattad och ha en massa roliga saker att presentera och jag tror att det kommer bli jävligt kul =D Det är också en förutsättning att man är frisk då så man orkar studsa upp och ned från sin stol hela sittningen...