24 januari 2008

En till vilsegången

Hon hittar inte hem. Mörkret är så mörkt.
Månen är som en vit skiva på himlen, och den hjälper henne inte ett dugg.
Hon bara vandrar, som en förtappad själ i ingentinget.
Vinden drar i henne, viner i henne, skriker i henne att hon måste gömma sig.
Gömma sig från mörkret som omsluter henne vart hon än går.
Vart finns ljuset?

Finns ljuset?

Finns detta oändliga mörker?
Är allt en illution av vad hon gör sitt liv till?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar