Depp depp depp. NEJ. Inte johnny depp! Jag är nere. Vädret är fel. Garaget är fel. Pengarna är fel. Glasögonen är fel. Linserna är fel. Januari är fel. Februari är fel. Orden är fel. Bloggen är fel. Koderna är fel. Jobben är fel. ALLT-ÄR-FEL.
Men jag läste ett väldigt bra citat på en sida (som var fel): "Gråt en flod, bygg en bro och gå över floden".
Snart ska jag till V och spela Munchkin, trevligt trevligt. Jag tror minsann det får mig att må bättre :D Men när kvällen kommer vet man aldrig, så fort man släcker lampan är det som att man befinner sig inuti sig själv och inte i ett rum. Vem vet vad man börjar tänka på då...
29 januari 2009
28 januari 2009
En till otippad
Jag kände mig så jävla nervös. Så ensam, utsatt och övergiven. Då kändes det så rätt, och det var precis vad det var. Helt rätt. Så varmt, mjukt och tryggt - precis så jag kom ihåg det. Det var inte en doft från en tröja när jag sov, det var inte någon mardröm om att du inte skulle vända tillbaka när jag ropade efter dig. Det var bara som det ska vara.
Men nu när jag är hemma igen så har jag fått panik. Jag har sovit, jag har ätit, jag har gjort det jag ska. Men så fort jag ska sova och luktar i lakanen och musiken handlar om att du inte är här får jag panik. Jag är så rädd, men så beslutsam. Det är som att vandra genom spindelnät med fobi för spindlar. Jag skakar i varje steg jag tar, av rädsla för att snava... vill skrika. Hör skrik i huvudet. Tröttheten smyger sig på, men jag fortsätter och skiter i alla rädslor.
I stället vänder sig rädslan inåt, för att jag ska vrida och vända mig och drömma mardrömmar och gråta tills jag får kramper och når gränsen för hur långt min outtalade rädsla kan förtryckas.
Men nu när jag är hemma igen så har jag fått panik. Jag har sovit, jag har ätit, jag har gjort det jag ska. Men så fort jag ska sova och luktar i lakanen och musiken handlar om att du inte är här får jag panik. Jag är så rädd, men så beslutsam. Det är som att vandra genom spindelnät med fobi för spindlar. Jag skakar i varje steg jag tar, av rädsla för att snava... vill skrika. Hör skrik i huvudet. Tröttheten smyger sig på, men jag fortsätter och skiter i alla rädslor.
I stället vänder sig rädslan inåt, för att jag ska vrida och vända mig och drömma mardrömmar och gråta tills jag får kramper och når gränsen för hur långt min outtalade rädsla kan förtryckas.
19 januari 2009
En till not
Idag har jag läst bok, och när jag inte har läst bok har jag spelat piano (vilket innebär att jag läst ännu mer men på ett annat sätt). Det betyder att jag tog ett stort steg från att bara tänka på att göra läxan till att faktiskt göra den, riktigt bra dessutom! Nu längtar jag till lektionen i morgon! Jag undrar om min fröken har något särskilt i kikaren för mig... Det där är min bok btw. ...som kommer köra min ekonomi i botten, men det ser ljust ut på jobbfronten och om det går min väg kan jag få lön i slutet på februari och då gör det inget om pengarna tryter just nu.... Det ordnar sig alltid på ett eller annat sätt (påminn mig om att INTE säga så när jag ansöker om lägenhet i höst)
Som jag sa till Alvida alldeles nyss: Det känns lite som om jag har gått i ide. Jag är inomhus och gör lite vad jag känner för. Läser flera timmar i sträck, spelar piano och läser några timmar till. Jag har till och med höjt temperaturen i rummet för att jag rör mig så lite. Lägger mig under täcket med kläder och allt på och så har jag bara sänglampan tänd för att se vad jag vilar ögonen på. Varmt och skönt och helt passivt. Visst - hjärnan arbetar väl men det är ju i det minsta laget.
Det är skönt (att vara medveten om mitt "i ide"-liknande tillstånd) när jag tänker på att jag kanske jobbar om några veckor, men det är skrämmande om man tänker på att jag skulle göra det ända fram till sommaren... Det får bara inte hända!
18 januari 2009
En till novell
Levande Begravd 9/9 2008
Regnet smattrade mot garageporten, alldeles intill mitt huvud. Min näsa var tjock av blod och snor, i min hals fanns smaken av båda. Mina ögon var stängda, jag tror inte att jag kunde öppna dem även om jag hade velat. Svullnaden från alla tårar hindrade ögonlocken från att röra sig ens en millimeter. Sängen var fuktig och kall, min rygg var öm och stel. Jag drog täcket ännu tätare om mig men det hjälpte föga då det också var fuktigt och kallt på de områden som inte legat mot mig tidigare.
Det var inte första gången jag låg på det här viset – instängd i ett garage, jag skulle vilja säga levande begravd, och bortglömd. Det kanske var lika bra att ingen kom och såg till mig, men det hade nog inte gjort ont om jag hörde ljudet av dörren öppnas och någon som kommer in med ångande dryck och varma mackor. Men jag ryckte ändå till när det ljudet äntligen kom, eftersom jag anade att den som öppnade dörren inte alls kom med så vänliga intensioner i sinnet som jag hoppades på.
Jag pressade upp ögonen och genom den lilla springa som mina ömma muskler kunde få upp såg jag en gestalt närma sig. Fotändan på sängen sjönk ner lite när ett knä stödde sig på den, och sedan kom ett till knä lite längre upp i sängen. Täcket lyftes av mina ben och en torr och varm kudde lades intill mina fötter. Känslan av värmen gjorde att jag drog en lättnads suck. Det brände nästan, så skönt var det.
Vem var denna mystiska person, som så ömsint lade ner täcket över mig igen för att sedan lägga sig precis intill mig med sin arm diskret intill min rygg under täcket? Vem?
Jag hörde lugna andetag bakom min nacke och jag kände fingrar som försiktigt strök mitt smutsiga hår från min panna. Ett lugn föll över mig. Jag visste att jag inte skulle skadas mer nu. Livet skulle inte jaga mig längre, utan det skulle flyta med mig i strömmen. Strömmen av värme från kroppen bredvid mig.
Jag vet inte hur länge vi låg så. Utan att ha sagt ett ord, utan att ha rört en min. Till slut bestämde sig personen bredvid mig att jag hade värmts tillräckligt av dennes kroppsvärme. Trycket och värmen från kroppen lämnade sängen och snart kände jag hur två starka armar krånglade sig in under min rygg och i mina knäväck för att sedan lyfta upp mig ur min dvala. Den uppenbara styrkan vittnade om att det var en man som bar mig. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och lät honom föra mig bort.
I takt med hans gungande steg somnade jag lugnt och tryggt. När jag vaknade igen var jag både torr och varm och mitt hår var inte alls klibbigt längre, mina ögon kändes utvilade och pigga. Den där unkna blodiga smaken som förut dominerade i min mun hade försvunnit. Jag öppnade ögonen och allt jag såg var ljus. När jag vant mig vid det mötte blicken någon annans ögon. Blå, stora ögon som såg ner i mitt djup och forskade bland mina känslor.
”Du har sovit alldeles för länge törnrosa min.” Hans röst var lugn och stadig. ”Hundra år var inte tillräckligt och trots att jag har kysst dig om och om igen har du inte vaknat förrns nu och nu satt jag bara här, precis intill dig, och tittade på hur du andades.”
”Det är precis så jag vill ha det” svarade jag, med en för mig förvånande säker röst. Jag hade inte talat på mycket länge, inte yttrat något annat än stön och kvidanden. Dessa var mina första ord och jag såg de blå ögonen lysa tillsammans med leendet som formades på hans läppar.
Regnet smattrade mot garageporten, alldeles intill mitt huvud. Min näsa var tjock av blod och snor, i min hals fanns smaken av båda. Mina ögon var stängda, jag tror inte att jag kunde öppna dem även om jag hade velat. Svullnaden från alla tårar hindrade ögonlocken från att röra sig ens en millimeter. Sängen var fuktig och kall, min rygg var öm och stel. Jag drog täcket ännu tätare om mig men det hjälpte föga då det också var fuktigt och kallt på de områden som inte legat mot mig tidigare.
Det var inte första gången jag låg på det här viset – instängd i ett garage, jag skulle vilja säga levande begravd, och bortglömd. Det kanske var lika bra att ingen kom och såg till mig, men det hade nog inte gjort ont om jag hörde ljudet av dörren öppnas och någon som kommer in med ångande dryck och varma mackor. Men jag ryckte ändå till när det ljudet äntligen kom, eftersom jag anade att den som öppnade dörren inte alls kom med så vänliga intensioner i sinnet som jag hoppades på.
Jag pressade upp ögonen och genom den lilla springa som mina ömma muskler kunde få upp såg jag en gestalt närma sig. Fotändan på sängen sjönk ner lite när ett knä stödde sig på den, och sedan kom ett till knä lite längre upp i sängen. Täcket lyftes av mina ben och en torr och varm kudde lades intill mina fötter. Känslan av värmen gjorde att jag drog en lättnads suck. Det brände nästan, så skönt var det.
Vem var denna mystiska person, som så ömsint lade ner täcket över mig igen för att sedan lägga sig precis intill mig med sin arm diskret intill min rygg under täcket? Vem?
Jag hörde lugna andetag bakom min nacke och jag kände fingrar som försiktigt strök mitt smutsiga hår från min panna. Ett lugn föll över mig. Jag visste att jag inte skulle skadas mer nu. Livet skulle inte jaga mig längre, utan det skulle flyta med mig i strömmen. Strömmen av värme från kroppen bredvid mig.
Jag vet inte hur länge vi låg så. Utan att ha sagt ett ord, utan att ha rört en min. Till slut bestämde sig personen bredvid mig att jag hade värmts tillräckligt av dennes kroppsvärme. Trycket och värmen från kroppen lämnade sängen och snart kände jag hur två starka armar krånglade sig in under min rygg och i mina knäväck för att sedan lyfta upp mig ur min dvala. Den uppenbara styrkan vittnade om att det var en man som bar mig. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och lät honom föra mig bort.
I takt med hans gungande steg somnade jag lugnt och tryggt. När jag vaknade igen var jag både torr och varm och mitt hår var inte alls klibbigt längre, mina ögon kändes utvilade och pigga. Den där unkna blodiga smaken som förut dominerade i min mun hade försvunnit. Jag öppnade ögonen och allt jag såg var ljus. När jag vant mig vid det mötte blicken någon annans ögon. Blå, stora ögon som såg ner i mitt djup och forskade bland mina känslor.
”Du har sovit alldeles för länge törnrosa min.” Hans röst var lugn och stadig. ”Hundra år var inte tillräckligt och trots att jag har kysst dig om och om igen har du inte vaknat förrns nu och nu satt jag bara här, precis intill dig, och tittade på hur du andades.”
”Det är precis så jag vill ha det” svarade jag, med en för mig förvånande säker röst. Jag hade inte talat på mycket länge, inte yttrat något annat än stön och kvidanden. Dessa var mina första ord och jag såg de blå ögonen lysa tillsammans med leendet som formades på hans läppar.
13 januari 2009
En till biljett
42 kr till Stockholm från Örebro med tåg tycker jag är rätt imponerande priser från SJ's sida. Tack vare SJ Prio kan jag nu åka runt som en galning hela januari och inte betala mer än för en resa tur och retur till Linköping. Linda är lycklig.
Samtidigt vill jag inte mycket annat än sitta hemma och spela piano hela dagarna. Jag har nämligen börjat med nya pianolektioner och min lärarinna är fantastisk! Efter bara några minuter av lektionen har jag insett att hon är min idol. Hon vet precis vad hon sysslar med och har till och med lyckats fylla mig med tvivel över att flytta efter sommaren, eftersom jag då skulle gå miste om hennes lektioner. Hon är jättebra helt enkelt.
Jag är rädd att om jag inte fortsätter lära mig av just henne kommer jag aldrig bli så bra som jag vill bli på piano. Jag vill bli så bra på att spela att folk tappar hakan när de får se mig vid min Steinwayflygel. Jag vill, jag vill, jag vill!
Och så vill jag kunna stämma den och underhålla den själv, och bli anlitad av andra, äkta, pianister för att stämma deras älskade pianon precis så som jag stämmer mitt eget. Jag måste ha ett riktigt piano. Funderar skarp på att byta ut mitt lilla digitala underverk till ett riktigt hantverk i stället. Den naturliga klangen som kommer ur ett akustiskt piano är så otroligt anslående till skillnad från mitt Yamaha. Det är som att höra hur mina drömmar låter till skillnad från ett tåg som spårar ur.
Nu ska jag spela guitar hero med lillebror. Det är trevligt. I morgon blir det läsa, långpromenad med wilma och hälsa på min syssling som har fått barn. Najs =)
Hej svejs lingonfejs
Samtidigt vill jag inte mycket annat än sitta hemma och spela piano hela dagarna. Jag har nämligen börjat med nya pianolektioner och min lärarinna är fantastisk! Efter bara några minuter av lektionen har jag insett att hon är min idol. Hon vet precis vad hon sysslar med och har till och med lyckats fylla mig med tvivel över att flytta efter sommaren, eftersom jag då skulle gå miste om hennes lektioner. Hon är jättebra helt enkelt.
Jag är rädd att om jag inte fortsätter lära mig av just henne kommer jag aldrig bli så bra som jag vill bli på piano. Jag vill bli så bra på att spela att folk tappar hakan när de får se mig vid min Steinwayflygel. Jag vill, jag vill, jag vill!
Och så vill jag kunna stämma den och underhålla den själv, och bli anlitad av andra, äkta, pianister för att stämma deras älskade pianon precis så som jag stämmer mitt eget. Jag måste ha ett riktigt piano. Funderar skarp på att byta ut mitt lilla digitala underverk till ett riktigt hantverk i stället. Den naturliga klangen som kommer ur ett akustiskt piano är så otroligt anslående till skillnad från mitt Yamaha. Det är som att höra hur mina drömmar låter till skillnad från ett tåg som spårar ur.
Nu ska jag spela guitar hero med lillebror. Det är trevligt. I morgon blir det läsa, långpromenad med wilma och hälsa på min syssling som har fått barn. Najs =)
Hej svejs lingonfejs
11 januari 2009
Ett till år
Jaha, så har ett år gått. Tittar tillbaka lite på saker som har förändrat mig. En viktig grej är novellen Frost som jag skrev hösten 2007, och i juni 2008 fick hela min klass åka till Gotland innan studenten på grund av den novellen. När jag kollade igenom bloggen märkte jag att jag inte lagt upp den här så, nu får ni läsa den:
Frost
17 oktober 2007
Mörkret har lagt sig. Fukten smyger sig sakta upp från marken och lägger en tät dimma runt omkring oss. I ditt öga blänker en tår. Den ligger tryggt i ögonvrån och ditt öga fokuserar på ingenting. I dem ser jag stjärnorna som lyser upp gräset under oss som gått från fuktigt till fruset. Ditt öga stängs och tåren försvinner in i ögat och den kommer inte tillbaka.
Allt är klart. Man ser det oändliga svarta och man ser hur långt som helst. Man får en känsla av att man faller, trots att jag tydligt känner den fasta marken under mig. Min hand flyttar sig över gräset, där den låg finns ett varmt handavtryck kvar. Jag känner inte värmen från din hand, men jag greppar den och håller den så hårt jag kan, men du kramar inte tillbaka.
Sakta sluter jag mina ögon också och snart känner jag hur kylan har trängt in i mig. Min hand håller ett stelt grepp om din och sakta ser man hur huden blir blek av det tunna lager frost som byggs upp. Jag har aldrig känt en sådan kyla, en sådan avskärmning som gör att ingen undrar. Du ligger där. Kall, stel och blek. Och du utstrålar ändå en känsla av att du lever.
Jag orkar inte titta på dig. För jag ser ju att du inte andas. Jag tror inte på att du håller andan. Jag tror inte på att du luras. Jag vet att din själ har gått en annan väg. En som inte har med mig att göra. En väg som leder till ditt paradis. Din egen perfekta värld. Men ändå ligger jag här och tittar fokuserat på din bröstkorg och väntar på ett andetag.
Jag kan höra hur det rosslar redan nu, men det händer inget. Stjärnorna vandrar och dina ögon förblir slutna. Jag kommer aldrig mer se dem tindra av små solar. Jag kommer aldrig mer ligga i morgondaggen och njuta av livet. För daggen blir dimma och dimma blir frost. Och kylan som kommer försvinner inte, utan den hänger kvar runt dig som ett osynligt skydd.
Men det känns. Det gör ont att närma sig. Man vet att man skadar sig, att man blir blå och så genomfrusen att fingrarna stelnar. Hjärtat går ner på sparlåga som knappt orkar lysa. Inger bränsle, inget syre. Allt tar slut i och med din frånvarande blick. Så total och så främmande. Så iskall att man bara önskar att du försvann. Totalt. Lämna mig nu.
Jag låter dig gå. Jag släpper din hand och reser mig upp. Snart kommer gryningen. Då kommer de andra upptäcka att du inte sover. Att du inte andas. De kommer undra vems kropp det är som ligger bredvid, ett avtryck i det vita gräset. Vems hand som låg runt din en stund innan allt frös. Och jag kommer veta att du valde att gå. Att det var du som tog hit frosten och lät den frysa dig.
I hela mitt liv har frosten varit ett tecken på att året närmar sig sitt slut. Nu är det dags att göra klart allt innan det nya året kommer. Men nu betyder frosten att någon har lämnat värmen, för att hitta sin egen källa och sin egen väg. Du har suckat en sista gång och du lät stjärnorna spegla sig i dina ögon, en allra sista gång.
- - - - -
Snart kommer fler gamla grejer som vill läsas. Hoppas ni gillar det
Kramkram
Frost
17 oktober 2007
Mörkret har lagt sig. Fukten smyger sig sakta upp från marken och lägger en tät dimma runt omkring oss. I ditt öga blänker en tår. Den ligger tryggt i ögonvrån och ditt öga fokuserar på ingenting. I dem ser jag stjärnorna som lyser upp gräset under oss som gått från fuktigt till fruset. Ditt öga stängs och tåren försvinner in i ögat och den kommer inte tillbaka.
Allt är klart. Man ser det oändliga svarta och man ser hur långt som helst. Man får en känsla av att man faller, trots att jag tydligt känner den fasta marken under mig. Min hand flyttar sig över gräset, där den låg finns ett varmt handavtryck kvar. Jag känner inte värmen från din hand, men jag greppar den och håller den så hårt jag kan, men du kramar inte tillbaka.
Sakta sluter jag mina ögon också och snart känner jag hur kylan har trängt in i mig. Min hand håller ett stelt grepp om din och sakta ser man hur huden blir blek av det tunna lager frost som byggs upp. Jag har aldrig känt en sådan kyla, en sådan avskärmning som gör att ingen undrar. Du ligger där. Kall, stel och blek. Och du utstrålar ändå en känsla av att du lever.
Jag orkar inte titta på dig. För jag ser ju att du inte andas. Jag tror inte på att du håller andan. Jag tror inte på att du luras. Jag vet att din själ har gått en annan väg. En som inte har med mig att göra. En väg som leder till ditt paradis. Din egen perfekta värld. Men ändå ligger jag här och tittar fokuserat på din bröstkorg och väntar på ett andetag.
Jag kan höra hur det rosslar redan nu, men det händer inget. Stjärnorna vandrar och dina ögon förblir slutna. Jag kommer aldrig mer se dem tindra av små solar. Jag kommer aldrig mer ligga i morgondaggen och njuta av livet. För daggen blir dimma och dimma blir frost. Och kylan som kommer försvinner inte, utan den hänger kvar runt dig som ett osynligt skydd.
Men det känns. Det gör ont att närma sig. Man vet att man skadar sig, att man blir blå och så genomfrusen att fingrarna stelnar. Hjärtat går ner på sparlåga som knappt orkar lysa. Inger bränsle, inget syre. Allt tar slut i och med din frånvarande blick. Så total och så främmande. Så iskall att man bara önskar att du försvann. Totalt. Lämna mig nu.
Jag låter dig gå. Jag släpper din hand och reser mig upp. Snart kommer gryningen. Då kommer de andra upptäcka att du inte sover. Att du inte andas. De kommer undra vems kropp det är som ligger bredvid, ett avtryck i det vita gräset. Vems hand som låg runt din en stund innan allt frös. Och jag kommer veta att du valde att gå. Att det var du som tog hit frosten och lät den frysa dig.
I hela mitt liv har frosten varit ett tecken på att året närmar sig sitt slut. Nu är det dags att göra klart allt innan det nya året kommer. Men nu betyder frosten att någon har lämnat värmen, för att hitta sin egen källa och sin egen väg. Du har suckat en sista gång och du lät stjärnorna spegla sig i dina ögon, en allra sista gång.
- - - - -
Snart kommer fler gamla grejer som vill läsas. Hoppas ni gillar det
Kramkram
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)