En till novell

Levande Begravd 9/9 2008

Regnet smattrade mot garageporten, alldeles intill mitt huvud. Min näsa var tjock av blod och snor, i min hals fanns smaken av båda. Mina ögon var stängda, jag tror inte att jag kunde öppna dem även om jag hade velat. Svullnaden från alla tårar hindrade ögonlocken från att röra sig ens en millimeter. Sängen var fuktig och kall, min rygg var öm och stel. Jag drog täcket ännu tätare om mig men det hjälpte föga då det också var fuktigt och kallt på de områden som inte legat mot mig tidigare.

Det var inte första gången jag låg på det här viset – instängd i ett garage, jag skulle vilja säga levande begravd, och bortglömd. Det kanske var lika bra att ingen kom och såg till mig, men det hade nog inte gjort ont om jag hörde ljudet av dörren öppnas och någon som kommer in med ångande dryck och varma mackor. Men jag ryckte ändå till när det ljudet äntligen kom, eftersom jag anade att den som öppnade dörren inte alls kom med så vänliga intensioner i sinnet som jag hoppades på.

Jag pressade upp ögonen och genom den lilla springa som mina ömma muskler kunde få upp såg jag en gestalt närma sig. Fotändan på sängen sjönk ner lite när ett knä stödde sig på den, och sedan kom ett till knä lite längre upp i sängen. Täcket lyftes av mina ben och en torr och varm kudde lades intill mina fötter. Känslan av värmen gjorde att jag drog en lättnads suck. Det brände nästan, så skönt var det.

Vem var denna mystiska person, som så ömsint lade ner täcket över mig igen för att sedan lägga sig precis intill mig med sin arm diskret intill min rygg under täcket? Vem?

Jag hörde lugna andetag bakom min nacke och jag kände fingrar som försiktigt strök mitt smutsiga hår från min panna. Ett lugn föll över mig. Jag visste att jag inte skulle skadas mer nu. Livet skulle inte jaga mig längre, utan det skulle flyta med mig i strömmen. Strömmen av värme från kroppen bredvid mig.

Jag vet inte hur länge vi låg så. Utan att ha sagt ett ord, utan att ha rört en min. Till slut bestämde sig personen bredvid mig att jag hade värmts tillräckligt av dennes kroppsvärme. Trycket och värmen från kroppen lämnade sängen och snart kände jag hur två starka armar krånglade sig in under min rygg och i mina knäväck för att sedan lyfta upp mig ur min dvala. Den uppenbara styrkan vittnade om att det var en man som bar mig. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och lät honom föra mig bort.

I takt med hans gungande steg somnade jag lugnt och tryggt. När jag vaknade igen var jag både torr och varm och mitt hår var inte alls klibbigt längre, mina ögon kändes utvilade och pigga. Den där unkna blodiga smaken som förut dominerade i min mun hade försvunnit. Jag öppnade ögonen och allt jag såg var ljus. När jag vant mig vid det mötte blicken någon annans ögon. Blå, stora ögon som såg ner i mitt djup och forskade bland mina känslor.

”Du har sovit alldeles för länge törnrosa min.” Hans röst var lugn och stadig. ”Hundra år var inte tillräckligt och trots att jag har kysst dig om och om igen har du inte vaknat förrns nu och nu satt jag bara här, precis intill dig, och tittade på hur du andades.”

”Det är precis så jag vill ha det” svarade jag, med en för mig förvånande säker röst. Jag hade inte talat på mycket länge, inte yttrat något annat än stön och kvidanden. Dessa var mina första ord och jag såg de blå ögonen lysa tillsammans med leendet som formades på hans läppar.