Jag kände mig så jävla nervös. Så ensam, utsatt och övergiven. Då kändes det så rätt, och det var precis vad det var. Helt rätt. Så varmt, mjukt och tryggt - precis så jag kom ihåg det. Det var inte en doft från en tröja när jag sov, det var inte någon mardröm om att du inte skulle vända tillbaka när jag ropade efter dig. Det var bara som det ska vara.
Men nu när jag är hemma igen så har jag fått panik. Jag har sovit, jag har ätit, jag har gjort det jag ska. Men så fort jag ska sova och luktar i lakanen och musiken handlar om att du inte är här får jag panik. Jag är så rädd, men så beslutsam. Det är som att vandra genom spindelnät med fobi för spindlar. Jag skakar i varje steg jag tar, av rädsla för att snava... vill skrika. Hör skrik i huvudet. Tröttheten smyger sig på, men jag fortsätter och skiter i alla rädslor.
I stället vänder sig rädslan inåt, för att jag ska vrida och vända mig och drömma mardrömmar och gråta tills jag får kramper och når gränsen för hur långt min outtalade rädsla kan förtryckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar