Ett till år

Jaha, så har ett år gått. Tittar tillbaka lite på saker som har förändrat mig. En viktig grej är novellen Frost som jag skrev hösten 2007, och i juni 2008 fick hela min klass åka till Gotland innan studenten på grund av den novellen. När jag kollade igenom bloggen märkte jag att jag inte lagt upp den här så, nu får ni läsa den:

Frost
17 oktober 2007

Mörkret har lagt sig. Fukten smyger sig sakta upp från marken och lägger en tät dimma runt omkring oss. I ditt öga blänker en tår. Den ligger tryggt i ögonvrån och ditt öga fokuserar på ingenting. I dem ser jag stjärnorna som lyser upp gräset under oss som gått från fuktigt till fruset. Ditt öga stängs och tåren försvinner in i ögat och den kommer inte tillbaka.

Allt är klart. Man ser det oändliga svarta och man ser hur långt som helst. Man får en känsla av att man faller, trots att jag tydligt känner den fasta marken under mig. Min hand flyttar sig över gräset, där den låg finns ett varmt handavtryck kvar. Jag känner inte värmen från din hand, men jag greppar den och håller den så hårt jag kan, men du kramar inte tillbaka.

Sakta sluter jag mina ögon också och snart känner jag hur kylan har trängt in i mig. Min hand håller ett stelt grepp om din och sakta ser man hur huden blir blek av det tunna lager frost som byggs upp. Jag har aldrig känt en sådan kyla, en sådan avskärmning som gör att ingen undrar. Du ligger där. Kall, stel och blek. Och du utstrålar ändå en känsla av att du lever.

Jag orkar inte titta på dig. För jag ser ju att du inte andas. Jag tror inte på att du håller andan. Jag tror inte på att du luras. Jag vet att din själ har gått en annan väg. En som inte har med mig att göra. En väg som leder till ditt paradis. Din egen perfekta värld. Men ändå ligger jag här och tittar fokuserat på din bröstkorg och väntar på ett andetag.

Jag kan höra hur det rosslar redan nu, men det händer inget. Stjärnorna vandrar och dina ögon förblir slutna. Jag kommer aldrig mer se dem tindra av små solar. Jag kommer aldrig mer ligga i morgondaggen och njuta av livet. För daggen blir dimma och dimma blir frost. Och kylan som kommer försvinner inte, utan den hänger kvar runt dig som ett osynligt skydd.

Men det känns. Det gör ont att närma sig. Man vet att man skadar sig, att man blir blå och så genomfrusen att fingrarna stelnar. Hjärtat går ner på sparlåga som knappt orkar lysa. Inger bränsle, inget syre. Allt tar slut i och med din frånvarande blick. Så total och så främmande. Så iskall att man bara önskar att du försvann. Totalt. Lämna mig nu.

Jag låter dig gå. Jag släpper din hand och reser mig upp. Snart kommer gryningen. Då kommer de andra upptäcka att du inte sover. Att du inte andas. De kommer undra vems kropp det är som ligger bredvid, ett avtryck i det vita gräset. Vems hand som låg runt din en stund innan allt frös. Och jag kommer veta att du valde att gå. Att det var du som tog hit frosten och lät den frysa dig.



I hela mitt liv har frosten varit ett tecken på att året närmar sig sitt slut. Nu är det dags att göra klart allt innan det nya året kommer. Men nu betyder frosten att någon har lämnat värmen, för att hitta sin egen källa och sin egen väg. Du har suckat en sista gång och du lät stjärnorna spegla sig i dina ögon, en allra sista gång.

- - - - -

Snart kommer fler gamla grejer som vill läsas. Hoppas ni gillar det
Kramkram