Gott nytt år!

Det är väl klart att man ska träffa syrran, och brorsan och alla vänner och alla som man känner över huvud taget på nyår. Alla undrar, vad gör du? Vill du hänga med hit och dit och göra dittans och dattans och såklart supa till? Nej tack. Det vill jag inte. Om det inte vore för att jag redan tackat ja till syrran, brorsan och alla som jag känner utom en person i hela världen skulle jag luuugnt ha tagit det förslaget i stället... Det hade varit så SOFT! Och vilket tillfälle det skulle blir till att filosofera över det nya året och det som varit. Ja allt som varit...

Bajs är ordet jag söker... Men av någon anledning så får jag inte säga det högt eftersom någon skulle förstå att något var fel och så skulle jag berätta och så skulle världen vändas uppochned bara för att jag egentligen vill något annat än det jag gör just nu!

Jag undrar om det går att lösa... "I'll make a few calls and see what I can do"... säger Gud och jag tackar och bockar. Leve friheten att göra vad man vill!!!!

Vad är det som händer?

Känner jag dig?
Vet jag vem du är?
Skulle jag säga hej?
Skulle jag le?

Det är riktat till alla. Hur sjutton skulle jag reagera? Kan det vara så att jag faktiskt inte känner dig så väl som det känns som ibland? Kan det vara så att jag känner dig aldeles för väl utan att egentligen veta något om dig?

Kan det vara så att jag inte ens har sett dig? Aldrig lyssnat på vad du sagt eller hört dina ord? Kan det vara så? Att jag aldrig kännt efter? Aldrig brytt mig? Aldrig bekostat mig mödan att tänka på någon annan? Är jag mänsklig?

Aldeles för ofta sitter jag och tänker på att jag är sjuk i huvudet. Psykiskt störd, mentalt instabil, manodepressiv och självmordsbenägen. Men ändå får jag höra att jag är klok, smart och mänsklig. Jag ser bara en sanning: Jag är både ock. Jag är en smart psykiskt labil personlighet som lider av djupt självdestruktiva tankar som leder till ett slaviskt beteende i samhället och den sociala omgivningen. Jag vet att jag aldrig skulle skada mig själv, men tänk om jag gjorde det?

Den smarta människan säger då inom mig: "Ähm, om du är medveten om det så är det ju bara att låta bli, är du medveten om det så har du i alla fall inte bordeline."

Tänk om jag faktiskt skadar mig själv på ett annat plan? Att jag liksom styr kosan rakt in i väggen bara för att jag ser den? Bara för att jag vet att jag får vila om jag skadar mig och inte orkar längre? I stället för att helt enkelt säga ifrån och att jag inte orkar hur mycket som helst. Jag kanske bara väntar på att få hjärtproblem bara för att se vilka som kommer bry sig om mig! Är jag så dum?

Jag är inte alls smart. Jag är elak och orättvis mot alla runt omkring mig. Jag måste lägga ner nu... Det här kommer inte fungera... Jag kommer ju skada alla andra i stället för mig själv när det väl händer... Jag måste ta hand om mig själv... Kanske skaffa en psykiatriker som kan lyssna på mig och förstå min medvetenhet om allt.. så jag slipper försöka förstå mig själv hela tiden, så att man kan få en bekräftelse på att folk faktiskt KAN förstå mig över huvud taget... Jag har aldrig träffat någon som är lika öppen mot andra som jag är mot mig själv... så brutalt ärlig att jag inte vill tro på mig själv. jag skulle nog säga egoistisk mytoman... OOOOOOOOOOOHHHHHHHHHHH... sömn ljuva sömn...

Ni vet den där...

...lättnaden som kommer framåt terminsslutet. Efter alla prov och allt som ska lämnas in är inlämnat. Den där lättnaden som gör att allt man har hållt inne bara rinner ur i en störtflod av snor och hög feber. All stress som släpper taget och alla knutar knyter upp sig om man blir stormförkyld. Kroppen släpper all gard som har varit hårt hållen sedan allt började och bara skiter i allt. Huvudet fylls av en olidlig smärta och kroppen blir trött och slö. Man sover. I hundra år... kan det kännas som.

Men jag vet. JAG vet att garden ska upp igen... Om inte alltför lång tid. Jag vet att det kommer behövas en sista gång innan livet börjar. EN sista gång innan studenten. Bara en termin kvar. EN enda rutten termin. Med garden uppe.

Men nu tänker jag släppa det ett tag. Men bara ett tag. Men det kommer vara ett skönt tag och jag ska njuta av varje sekund...

God Jul!

Ibland blir livet bara för mycket

Perfektionen runt omkring mig kväver mig. Ingen är fullkomlig men genom att försöka blir man så perfekt som man kan bli - men man misslyckas fortfarande, glöm inte det.

Jag tror att allt kommer vända sig mot mig snart. Verkligen emot mig. Asså, läs det igen. Allt kommer vändas emot mig, för det har inte varit emot mig. Jag har inte fått allt, men inte heller ingenting, så jag måste vara tillräckligt tacksam för att inte kunna klaga. Det är en underlägsen odör som sprider sig nu. Jag känner mig verkligen svag. Gråtfärdig och trött.

Men jag är ju perfekt. Upp med leendet! Visa att det inte är så farligt trots allt och få alla att må bra. Det är DEM som har deprimerande liv, inte jag!

Genom att försöka når man den högsta graden av det möjliga - men man misslyckas fortfarande.... om och om igen.

Brott och straff

Praktisera det du lär dig

- Brott straffar sig

- Allt du gör kommer tillbaka på ett eller annat sätt.

- Karma?

Jag skulle inte tro att jag har gudarna på min sida just nu... Mycket går mot mig, men jag går väl i och försig emot mycket också, så det går nog jämt ut.

Gud är skaparen. Jag skapar mitt liv. Jag är gud. Alternativ: Gud finns i mig. Alternativ 2: Det finns ingen Gud. Alternativ 3: Allt är Gud, alltså även inget. Gud är inget - Gud finns inte. Gud har annat för sig. Gud har status: Upptagen. Gud är upptagen med ingenting medan världen som han skapat går under av sin egen vikt. Det är som fetma. Alla vill ha allt och tillslut får alla så mycket att de dör av det, långt i förtid. Men vi är väl för upptagna, med allt och ingenting, så världen är ju inte viktig alls i jämförelse med våra enskilda liv. Oss, Vi, som allting kretsar runt. Som drar åt sig undergång genom att existera.

Du

Du har förlorat mer än jag
Jag har alla minnen kvar
Du är med mig varje dag

Och, Du. Ska jag tro på allt jag hör
Är det du som är förstörd
Du har förlorat mer än jag

Just när jag trodde att vi hade landat
När livet bara rullar på
Och när jag kunde börja andas,
Var det du som ville gå

Och så en dag var det över
Regnet föll och det blev kväll
och vad det var som du behöve
Det vet du inte själv

Du har förlorat mer än jag text och musik: Niclas Frisk och Andreas Mattson

Samma skit, samma färg

Det spelar ingen roll vad som skrivs. Ignorans? Ja, absolut. Vad ser det annars ut som? Jag önskar att jag kunde skratta åt dig, men nej, jag tycker synd om dig i stället. Det måste vara så svårt för dig. Men men. Som sagt är det en hel del mil emellan oss och jag, till skillnad mot dig, låter inte avståndet krympa i mitt huvud. Jag håller det på en armlängds avstånd och tittar inte ens längre. Jag ser ingenting. Jag vill inte se. Jag vill inte bry mig. Jag har verkligen nog med problem för att jag skulle lägga ned tid på att fundera om det vore värt något. Det är inte värt det.

Det finns hopp för det levande - inte för det döda. (Ryssland)

Einstein

"Gravitation can not be held responsible for people falling in love"

"How on earth are you ever going to explain in terms of chemistry and physics so important a biological phenomenon as first love?"

"Put your hand on a hot stove for a minute, and it seems like an hour. Sit with a pretty girl for an hour, and it seems like a minute. THAT'S relativity." ~Albert Einstein ~

Luftens Dirigent

Simultankapacitet

Tredimentionell förmåga
Perceptuell snabbhet
Kvinnliga anlag och egenskaper som utnyttjas i administrativt syfte. Perfekt.
Komplicerat? Inte väre än en kvinna i sig.

Nu är det bara att rycka logaritmerna i kragen. Jag kommer lyfta som ett jetplan.

"The difference between 'involvement' and 'commitment' is like an eggs-and-ham breakfast: the chicken was 'involved' - the pig was 'committed'."

- unknown

Det är inte så långt kvar...

Himlen är mörk. Träden är kala. Vinden gör att jag ryser och fukten tränger in i mina kläder. Hösten besitter mer än dessa bistra egenskaper. I början är den så fridfull, med alla gula löv som faller, virvlande nedåt, och täcker marken med en liksom glödande yta. Den väcker samma glöd, den leksamma och upprymda och underbara. Man lyfter lite från marken när man tar ett djupt andetag höstluft.

Men när alla löv ligger förmultande på den svarta, fuktiga marken och frosten har tagit bort de vackra färgerna, så försvinner tjusningen. Doften av höstens brinnande löv ersätts av liv som kryper upp ur marken. Allt som annars brukar gömma sig i jordens varma sköte kommer upp till ytan och släcker den sista glöden av höst.

Tunga regndroppar rinner nedför kinderna när man kämpar sig fram emot den starka vinden som har snön i släptåg. Men kommer den? Tvivel fyller oss. Vi tvekar på mer än första snön. Vi tvekar på att molnen kommer skingras idag och på att solen kommer värma om den mot all förmodan får titta fram. Vi tvekar på att det blir vinter över huvud taget. Molnen som fördunklar våra dagar blir till oro, klumpar i magen som inte går bort.

Oro för att livet tar slut tillsammans med året. Att man inte hinner göra allt det där. Allt det där som man har velat göra så länge men ändå inte riktigt vet vad det är. Som en tung klump av förmultade löv ligger de i magen och jäser tillsammans med ett litet ljus. Hoppet, det som gör oss så unika. Vi vet ingenting, men vi tror, och hoppas och ber för att snön ska lysa upp det nya året och göra oss lätta som fjädrar och förälskas i vårsolen.

"I'm all in favor of keeping dangerous weapons out of the hands of fools. Let's start with typewriters."

- Frank Lloyd Wright (1868-1959)