En till tjejkväll

Igår träffade jag Malin, Karro, Natta, Karin, Matilda och Magdalena. Det var asgott med tacos och hur skoj som helst med rappakalja!! HAHA 13 fruar lät som en väldigt intressant film i alla fall....

Sedan drog vi igång galenskaparna och jag förvandlades till en Zombie på grund av killarna som våldgästade tjejkvällen. Jag stirrade intensivt på TV-rutan medan filmen rullade och när de andra skrattade åt "pappa flytta inte in till Köln" så deckade jag i soffan i rummet intill. Klockan var kanske tolv... men jag var helt slut.

Jag vaknade 06.30 av att halsen gjorde ont och jag kunde inte andas ordentligt. När jag passade på att gå på toa upptäckte jag att jag somnat med tanpong och linser vilket jag helst undviker om jag kan. Resultatet blev i alla fall att mina nya fina trosor blev blodfläckade (och dessutom lyckades jag göra samma misstag igen med ytterligare ett par av mina nya fina...).

Sedan åkte jag tåget till Örebro och somnade lite. Väl där satt jag och läste bok tills min buss hem kom. När jag kom hem kom jag på att jag måste äta, men hann bara ta en banan på de 20 minuter jag hade innan jag var tvungen att sätta mig på bussen tillbaka in till stan med utbytt bagage - mattegrejorna! Så med en banan som energi hade jag mattelektion om sinusekvationer. Inte särskilt intressant. How ever, efter det köpte jag mera piller för min hals (ibumetin är det enda som funkar o.O) och sedan fördrev jag tiden tills bussen gick hem igen med att driva runt på stan och hittade ett litet sy-set till mig.

Väl hemma fick jag middag i magen av Selina och sedan gav jag mig av till mitt hem garaget för en lugn kväll för mig själv... och här sitter jag. Och fan va skönt det är att veta att jag inte måste göra något speciellt i morgon. Jag ska inte åka någon stans. Bara vara hemma och hjälpa pappa med lite papper. Haha, pappas papper XD lol



Träffade en man på bussen hem. Han undrade om han fick sitta bredvid madame och jag sa javisst. och så pratade vi om teknikprylar och han tittade tveksamt på sin 3310 när jag förklarade alla funktioner i min W890i... Han hade inte ens en dator stackaren... Och så försökte han smickra mig med franska när han sa "absolut madmosielle (eller hur det stavas XD) " på franska när jag ursäktande bad honom att flytta på sig när jag skulle gå av bussen. Mumlade något om att jag skulle bestiga berg i min everest-jacka också... Rolig gubbe... hehehe...

En till text

It started out like a feeling
Which then grew into a hope
Which then turned into a quiet thought
Which then turned into a quiet word

And then that word grew louder and louder
Until it was a battle call

I'll come back when you call me
No need to say goodbye

Just because everything's changing
Doesn't mean it's never been this way before
All you can do is try to know
Who your friends are as you head off to the war

Pick a star on the dark horizon And follow the light

You'll come back When it's over No need to say good bye
You'll come back When it's over
No need to say good bye..

Now we're back to the beginning
It's just a feeling and no one knows yet
But just because they can't feel it too
Doesn't mean that you have to forget

Let your memories grow stronger and stronger
Til they're before your eyes

You'll come back
When they call you
No need to say good bye

The Call - Regina spektor

Lärde mig att spela den på en gång. Så fin och skön att sjunga. Theme-låten från The chronicles of Narnia - Prins Caspian för övrigt. Wunderful.

Ett till wonder

Fick erbjudande om att hänga med och ha kul innan jag lämnar Örebro för den här gången, men jag har varken tid eller pengar för att jag ska kunna njuta på riktigt av det. Jobbigt att tacka nej... Men jag får väl se till att det händer igen när jag kan vara med! =) Och sen händer det som vanligt grejer på fredagar, men det finns inget i världen som skulle kunna ändra på att jag ska se Stevie Wonder!!!

En till vägg

Vad är det här? Varför kan jag inte se längre? Om jag känner framför mig är det bara kall betong. På så här nära håll ser det ur som en vägg, kanske till och med en återvändsgränd. Hur som helst så tvingar den här väggen mig till att byta riktning, fast jag känner att jag inte vill det. Jag vill gå rakt igenom den. Jag vill till andra sidan.

Jag måste kanske se det som ett hinder i stället, som inte blir lägre av att jag sätter mig på rumpan och väntar på att jag ska komma till andra sidan automatiskt. Nej, jag måste bygga något som kan ta mig lite närmare de höjderna som jag måste nå för att komma över. Jag kan inte gå runt något i det här fallet. Det finns inte en chans att jag skulle hitta till andra sidan av just den här väggen om jag gick en annan väg. Varför inte?

Jag känner att jag står precis bredvid mitten av en labyrint. Om jag backade skulle jag få börja om helt från början men det är omöjligt eftersom jag står där jag står, och man kan inte gå tillbaka till ett ställe där man varit förut utan att gå vilse igen. Jag kan inte se mitt mål, men jag vet vilken riktning, jag har ingen aning om vilken väg jag ska gå, men jag försöker undvika de som verkar svåra, men när jag går på de enkla vägarna så kommer jag i fel riktning. Vad måste jag göra?

Jag måste gå på de svåra vägarna. Jag måste riskera precis allt för att få gå i rätt riktning. Just nu kan jag inte komma mycket närmare mitt osynliga mål, och vägen dit är uppåt och över.

För att komma uppåt behövs vilja. Jag har den. Det behövs styrka. Jag har den. Det behövs mod. Jag har det. Det enda jag känner att jag saknar är motivationen till att bygga något. Att vilja är en sak, men vart är min morot? Vad ska hindra mig från att sätta mig ner och ge upp? Vad ska hålla min vilja, min styrka och mitt mod uppe när jag går där?

Just nu är min morot mig själv, det fungerar väl tills jag står där och balanserar. Det kanske räcker. Jag kanske ska börja med det och se vart jag hamnar. Det kanske blir helt rätt, jag kanske får en skymt av vad mitt mål är och då kommer resten av sig självt.

Varför fylls jag ändå av detta tvivel? Det där som stör mina tankar, den där klumpen i magen som tynger och fördärvar – vad är det för något? Dålig självkänsla? Är det kanske min självsäkerhet som trycker ner mig gång på gång? Varför väljer jag den gyllene medelvägen när det enda jag vill är att sväva bland molnen?

Rekommenderad läsning: Luftens Dirigent 2007-11-06

Rycka logaritmerna i kragen… det krävs lite mer än så.

En till läxa lärd

Jag skrev någon gång om hur ont det gör att falla och hur skönt det känns att bli fångad. I lördags blev jag inte fångad. Jag föll bara pladask och vips så är man helt seriös med att inte dricka en droppe alkohol förrän jag får en djävligt bra anledning till det. (Finns det någon bra anledning till att dricka alkohol över huvud taget egentligen - dricker man bara "för att" så är det ju inte en särskilt vettig anledning när någon frågar varför saker blir som de blir pga alkohol.)

Tack och lov gjorde jag inget dumt, och inga blackouts heller. *pust*

Det är inte lätt att veta vad man ska skriva i.... Jag har tänkt och funderat länge... Jag skriver inte att... Det är bara väldigt, väldigt svårt... Jag har bara mina egna erfarenheter - och det blev onekligen inte dumt.

Tack för att du ger mig anledning att skriva direkt från mitt hjärta

En till lektion

Förkyld och jävlig. Skrev en liten historia om en trasig person som bli räddad ur ett låst garage. Jag undrar vad jag menade. Jag satt i solen en stund i går. Solen gjorde mig gott. Idag är det molnigt igen. Depp, depp, depp. Johnny Depp. Ska nog kolla på en kick-ass-film sen, det passar mig att kolla på massa film just nu. Varm och skönt nerbäddad under två täcken och fyra kuddar bakom mig och massa gosedjur och massa snorigt papper runt omkring mig. Svaret på det problemet är godis om du vill veta. Köpte en påse naturgodis och åt upp det på vägen hem, jag visste att det skulle bli så och därför köpte jag solroskärnor som backup-plan. Jag är smart. Jag vet när jag inte kan kontrollera mig själv. Så jag undviker sådana situationer, men när det gäller godis så skiter jag fullständigt i självkontroll. Jag äter bara.

En till känsla projicerad i ord

Skrivet för länge sedan. Känt alldeles nyligen. Glömt två gånger. Läst alldeles för många. Publicerad? Nu är den det. Here we go:

”Det som finns kvar”
av Linda Rydström 18 september 2007

Det fanns inget där bakom. Ögonen var så mörka, så tomma… Jag sjönk djupare och djupare in i dem och till slut kändes det som om jag föll. Jag kastades mot klippväggar på vägen ner i en bottenlös avgrund. Ett revben knäcktes. Jag tappade andan. Jag fångade den igen. Det slet i håret. Tröjan gick sönder. Allt rann. Jag rann. Jag rann ned för väggen. Sjönk ihop i en liten hög och dallrade som en geléklump som skickas runt ett bord. Inte för servering utan ytterligare lynchning och uppdelning. En bit till varje deltagare, som en fest. Av mörka ögon. Djupa som havet och svarta som natten. De ser in i mig och tar tag i min själ. Sliter, river, spottar ut mig och tar en tugga till. Jag är nere nu. Jag ligger överallt. Jag kan inte andas. Inte heller kan jag se något. Mitt jag är krossat. Vad ska jag kalla mig? ”Det som finns kvar”.

Det som finns kvar lever inte egentligen. Det andas, går, pratar, argumenterar, gör allt som en levande gör. Men det finns ingen i det. Det rör sig som en tomt skal. Ingen själ. En trasig själ. Det kastar skuggor omkring sig när det går hem på kvällen. Det skrattar åt medmänniskornas skämt. Det springer bort från verkligheten och gömmer sig i mörkret. Låtsas att det inte syns. Det som finns kvar är osynligt. Det vandrar runt i ruiner. Det som finns kvar av ett liv. Det som finns kvar av en person. Det som finns kvar, som vill byggas upp på nytt, som vill hitta sig själv. Innerst inne. I det tomma skalet finns det kvar något. Det vill ut.

De mörka ögonen följer det som finns kvar. De vilar i skuggorna, precis bakom det som finns kvar. Det som finns kvar försöker fly, men innan det får chansen så tar det förflutna överhanden och stampar på den lilla gnista som fanns. Det enda som fick det att fortsätta trots att det inte fanns kvar.

Det som inte existerar ligger på ett kallt golv. Som krossad av ett fall på tusen meters höjd. Överallt ligger dess tankar och framtidsvisioner. I flisor. Som en otursspegel faller i bitar. Krasandes under någons fötter. Någon som inte bryr sig utan bara städar upp efter ännu ett misslyckande. En som alltid dyker upp när det som fanns kvar blir inget och försvinner från den absoluta botten. En triumf för en annan. En förlust för den som bara vill finnas kvar. Ingen vet om det var en förlust för världen, när jag blev det som finns kvar.

Jag lever egentligen inte. Jag andas, går, pratar, gör allt som en levande gör. Men det finns inget i mig. Jag rör mig som ett tomt skal. Ingen själ. En trasig själ. Jag kastar skuggor runt mig på kvällen. Jag skrattar åt medmänniskors skämt. Jag springer från verkligheten och gömmer mig i mörkret. Låtsas att jag inte syns. Jag är osynlig. Jag vandrar runt i ruiner. Jag vill bygga upp mig igen. Bli stark. Det finns något inom mig som vill det. Det vill ut.

En till roman

Små Citroner Gula
En roman av Kajsa Ingemarsson.
En trivsam liten bok som gav mig ont i magen för mina egna kval i livet. När allt det stadiga man vuxit upp på plötsligt rycks bort under dina fötter finns det inte mycket annat att göra än att falla. Falla, och hoppas att någon eller något kan ta emot mig. Jag har fångats, kanske precis i rätt ögonblick, kanske aldeles för tidigt - eller försent?

Jag kanske hade klarat mig bättre utan den där handen som så fast och ärligt håller i mig. Jag kanske hade slagit mig hårt, det gjorde jag i och för sig i alla fall. Det gjorde väldigt ont att skapa sig en egen grund som man sedan väljer bort trots att man själv ville ha den där. Det kändes ju tryggt - ett tag i alla fall. Men sedan, när trygghetskänslan inte infann sig utan kraven staplade sig på hög i stället, så vred sig magen i kramper och mina lungor kunde inte längre andas. Det knöt sig i min bröstkorg men jag frigjorde mig från det. Och nu går jag runt bland dessa ruiner och hoppas blåögt på att en lösning ska uppenbara sig för mig som i en dröm. Ett ljus i slutet av tunneln - om det ändå vore så väl.

Jag har några ljuspunkter i livet. Den ena större än den andra. Men när ska ljuset som lyser för mig vara genererat av min egen vilja och mitt eget mod? När ska jag lysa upp min egen väg och gå på den med säkra steg mot en ljusare framtid? När kommer mina val vara så enkla att det bara är att välja rätt?

Det tar emot. Men jag tror att all denna luft som är mellan mig och mina ljus är väldigt viktig. Den ger mig utrymme att andas, och tänka och handla helt fritt. Luften gör att jag kan välja, och ångra mig, för att sedan välja på nytt, utan att riktigt behöva tänka på något annat än mig själv och mina drömmar.

Luft. Drömmar. Ljus. Kärlek. Balans. Tillit. Mod.