En till vägg

Vad är det här? Varför kan jag inte se längre? Om jag känner framför mig är det bara kall betong. På så här nära håll ser det ur som en vägg, kanske till och med en återvändsgränd. Hur som helst så tvingar den här väggen mig till att byta riktning, fast jag känner att jag inte vill det. Jag vill gå rakt igenom den. Jag vill till andra sidan.

Jag måste kanske se det som ett hinder i stället, som inte blir lägre av att jag sätter mig på rumpan och väntar på att jag ska komma till andra sidan automatiskt. Nej, jag måste bygga något som kan ta mig lite närmare de höjderna som jag måste nå för att komma över. Jag kan inte gå runt något i det här fallet. Det finns inte en chans att jag skulle hitta till andra sidan av just den här väggen om jag gick en annan väg. Varför inte?

Jag känner att jag står precis bredvid mitten av en labyrint. Om jag backade skulle jag få börja om helt från början men det är omöjligt eftersom jag står där jag står, och man kan inte gå tillbaka till ett ställe där man varit förut utan att gå vilse igen. Jag kan inte se mitt mål, men jag vet vilken riktning, jag har ingen aning om vilken väg jag ska gå, men jag försöker undvika de som verkar svåra, men när jag går på de enkla vägarna så kommer jag i fel riktning. Vad måste jag göra?

Jag måste gå på de svåra vägarna. Jag måste riskera precis allt för att få gå i rätt riktning. Just nu kan jag inte komma mycket närmare mitt osynliga mål, och vägen dit är uppåt och över.

För att komma uppåt behövs vilja. Jag har den. Det behövs styrka. Jag har den. Det behövs mod. Jag har det. Det enda jag känner att jag saknar är motivationen till att bygga något. Att vilja är en sak, men vart är min morot? Vad ska hindra mig från att sätta mig ner och ge upp? Vad ska hålla min vilja, min styrka och mitt mod uppe när jag går där?

Just nu är min morot mig själv, det fungerar väl tills jag står där och balanserar. Det kanske räcker. Jag kanske ska börja med det och se vart jag hamnar. Det kanske blir helt rätt, jag kanske får en skymt av vad mitt mål är och då kommer resten av sig självt.

Varför fylls jag ändå av detta tvivel? Det där som stör mina tankar, den där klumpen i magen som tynger och fördärvar – vad är det för något? Dålig självkänsla? Är det kanske min självsäkerhet som trycker ner mig gång på gång? Varför väljer jag den gyllene medelvägen när det enda jag vill är att sväva bland molnen?

Rekommenderad läsning: Luftens Dirigent 2007-11-06

Rycka logaritmerna i kragen… det krävs lite mer än så.