”Det som finns kvar”
av Linda Rydström 18 september 2007
Det fanns inget där bakom. Ögonen var så mörka, så tomma… Jag sjönk djupare och djupare in i dem och till slut kändes det som om jag föll. Jag kastades mot klippväggar på vägen ner i en bottenlös avgrund. Ett revben knäcktes. Jag tappade andan. Jag fångade den igen. Det slet i håret. Tröjan gick sönder. Allt rann. Jag rann. Jag rann ned för väggen. Sjönk ihop i en liten hög och dallrade som en geléklump som skickas runt ett bord. Inte för servering utan ytterligare lynchning och uppdelning. En bit till varje deltagare, som en fest. Av mörka ögon. Djupa som havet och svarta som natten. De ser in i mig och tar tag i min själ. Sliter, river, spottar ut mig och tar en tugga till. Jag är nere nu. Jag ligger överallt. Jag kan inte andas. Inte heller kan jag se något. Mitt jag är krossat. Vad ska jag kalla mig? ”Det som finns kvar”.
Det som finns kvar lever inte egentligen. Det andas, går, pratar, argumenterar, gör allt som en levande gör. Men det finns ingen i det. Det rör sig som en tomt skal. Ingen själ. En trasig själ. Det kastar skuggor omkring sig när det går hem på kvällen. Det skrattar åt medmänniskornas skämt. Det springer bort från verkligheten och gömmer sig i mörkret. Låtsas att det inte syns. Det som finns kvar är osynligt. Det vandrar runt i ruiner. Det som finns kvar av ett liv. Det som finns kvar av en person. Det som finns kvar, som vill byggas upp på nytt, som vill hitta sig själv. Innerst inne. I det tomma skalet finns det kvar något. Det vill ut.
De mörka ögonen följer det som finns kvar. De vilar i skuggorna, precis bakom det som finns kvar. Det som finns kvar försöker fly, men innan det får chansen så tar det förflutna överhanden och stampar på den lilla gnista som fanns. Det enda som fick det att fortsätta trots att det inte fanns kvar.
Det som inte existerar ligger på ett kallt golv. Som krossad av ett fall på tusen meters höjd. Överallt ligger dess tankar och framtidsvisioner. I flisor. Som en otursspegel faller i bitar. Krasandes under någons fötter. Någon som inte bryr sig utan bara städar upp efter ännu ett misslyckande. En som alltid dyker upp när det som fanns kvar blir inget och försvinner från den absoluta botten. En triumf för en annan. En förlust för den som bara vill finnas kvar. Ingen vet om det var en förlust för världen, när jag blev det som finns kvar.
Jag lever egentligen inte. Jag andas, går, pratar, gör allt som en levande gör. Men det finns inget i mig. Jag rör mig som ett tomt skal. Ingen själ. En trasig själ. Jag kastar skuggor runt mig på kvällen. Jag skrattar åt medmänniskors skämt. Jag springer från verkligheten och gömmer mig i mörkret. Låtsas att jag inte syns. Jag är osynlig. Jag vandrar runt i ruiner. Jag vill bygga upp mig igen. Bli stark. Det finns något inom mig som vill det. Det vill ut.
är vi inte alla hämmade och instängda av de som vill oss väl, av de som "vet" vad det bästa för oss är, oavsett vad vi själva är eller vill, eller kan åstadkomma själva
SvaraRaderaLåt barnen springa och slå sig på backen, riva upp byxorna och få blåmärken på kroppen, och i kroppen.
Men då kommer de i alla fall veta att det var deras egna val, då kommer de vete vem de själva är, och vad de själva vill