En till SUBBA!

Jag blir så jävla trött på att det finns människor som kan få mig att känna mig så jävla dålig. Även om det bara är en röst i telefonen så är det ett personligt påhopp och jag känner mig kränkt och helt enkelt: sämst.

Och samtidigt blir jag ännu mer förbannad på mig själv som låter mig ta åt mig av skitsnack! Jag ska bara låta det rinna av i stället för att ta illa upp och må dåligt! Det gjorde så ont bara, jag tycker det gör ont när min goda syn på människan går i kras. Jag tror på att människor har förståelse för varandra och kan visa sympati, men när jag bevisas motsatsen fylls jag av ett hopplöst vemod. Tack för att det finns vissa underbara människor som jag kan vända mig till och som känner med mig och lyssnar på mig och som framförallt förstår min känsla.

Nej fy fan för subbor som inte fattar att telefonförsäljare är människor precis som alla andra. Jag har också känslor även om jag ringer för ett företags namn i stället för ett personligt budskap. Jag var tvungen att gå därifrån, vara ifred en stund och andas frisk luft. Höra några kloka ord och dricka varm choklad (gratis).

Nu när jag har fått ventilera till mamma, arbetskamraterna, kärleken och nu resten av världen så känns det bättre. Men att vara telefonförsäljare handlar mycket om att kunna ta skit. Och tack vare att jag idag fick tala med ett riktigt monster till kärring så har jag stålsatt mig inför värre kunder och kan därför passa bättre in i rollen. Jag blir lite kallare när jag ringer. Först med en mycket trevlig och positiv stämma. Sedan med en mer saklig. Om kunden bli otrevlig hänvisar jag stillsamt till kundtjänst och ber om att få återkomma vid ett bättre tillfälle i stället för att stamma och inte veta vad jag ska säga utan bara sitta där och låta orden sticka mig som tusen nålar.

Jag är stark. Jag tar ingen skit. Jag vågar säga emot och visa vem jag är bakom den trevliga tjejrösten i telefonen som ringer och vill sälja el. Jag vågar skratta när jag säger fel och jag ber om ursäkt när jag blandar ihop saker. Jag rätar till det igen och tar mig upp på banan igen och ofta kommer kunden då efter och så blir alla nöjda. Kunden får en bra deal, jag får plus ett på dagens sålda och mina chefer tjänar pengar. Perfekt.

I morgon är det fredag! BK till lunch!!!

tjarå!

Ett till avtal

Jahapp, idag var min andra dag som telefonförsäljare på K3 i Örebro. Bättre kunde det nog inte ha gått, jag blev alldeles sprallig framåt nio då vi skulle sluta, det gick ju så bra jag ville sälja mer! Alla bara tackar ja och så får jag sätta ett till streck i min bok =) och grädden på moset är att det är tävling! WOHOO!! Fan va bra jag är!!!

Ah, jag är verkligen pepp på det här jobbet. Fortsätter det gå bra kanske jag går över till kallkunderna efter de här 6 veckorna och fortsätter jobba tills jag har jobb där jag vill ha jobb. Jag måste fråga hur man kan lösa det, jag är så nyfiken på framtiden. Och med det här jobbet i mina händer och en så bra introduktion i telefonförsäljaryrket kan jag ju sitta lugnt medan det blir kris på arbetsmarknaden.

Inte nog med det här jobbet, jag håller ju på att påbörja något annat också, men det får ju som sagt bli lite vid sidan av. Får se vad det ger och hur mycket jag vill jobba med det, men det är ju upp till mig hur mycket jag vill lägga ner på det. Skitbra ju!

Känner verkligen att jag blir uppdragen ur min arbetslöshets-svacka som jag varit nere i ett tag. Har liksom inte vetat om jag ska ta det positivt eller negativt att gå utan jobb. Mest har det varit negativt eftersom jag har varit sjuk och fortfarande är det, men också positivt eftersom jag har haft massa tid till det jag tycker om att göra, sova mestadels men också motionera och fotografera lite och spela piano... chilla... Men nu är det full fart igen. Precis som i somras när jag jobbade på korvfabriken är det nu dags att planera mina lediga stunder så man kan få tid att både vila ut och umgås med nära och kära.

Livet blir lite roligare när det händer saker... Jag är beroende av händer. Att röras och beröras. Att känna och att kännas. Att få saker att hända i andras liv och att få njuta av att stanna upp och ta ett djupt andetag medan världen runt om kring bara rusar. I stället för att världen står stilla och man vill springa men man kommer ingen stans hur mycket man än löper. Jag trivs. Om en vecka kommer jag säga motsatsen, om jag inte trivs längre så kommer jag bli uttråkad och då pallar jag inte mer. Då börjar världen sakta in igen och jag får ta i mera för att den ska röra sig. Men jag hoppas på att det bara kommer bli bättre på K3. Just nu känns det ju som sagt bra. De som har jobbat där i två veckor nu känner sig dock lite trötta på att läsa samma manus om och om igen....

Det där med att röras... händer... hud liksom. Så mjukt, det luktar gott, det får ens hjärta att slå långsammare samtidigt som det slår fortare! Hur kan det vara så? Så beroendeframkallande! Nä, nu påminns jag ju bara om det. Dumma jag. Nu ska jag sova ju och inte ligga och längta och sakna och vrida mig och vända mig och försöka greppa någon som jag vet inte ligger bredvid. Det är ingen idé... jag känner mig lite uppgiven med den känslan nu... Så det får vara tills vidare...

I'm out.

Ett till kort-kort

Idag ska jag skriva kontrakt. Sen är jag fast i sex veckor. Efter det tänker jag flytta låååångt bort. typ 13 mil.

En till ryttare

Hon red in i livet som i en saga. Med kläder som inte lämnade mycket åt fantasin. Röda små skynken, små ridåer, som dolde det alla väntade på men som de alla aldrig skulle få varken se eller röra. Tänk er den finaste hästen som finns, och så lite finare ändå - så fin och ståtlig var hästen hon red och den följde hennes vilja till punkt och pricka.

Medan hennes eldiga lockar böljade på hennes rygg bar hästen henne varligt runt i en trädgård av finaste buskar och rosor. Den försiktighet som hon tog sig fram med hjälpte dock föga när rosornas ilskna taggar inte böjde sig undan. De skrapade och rev och vissa trängde sig in under skinnet. Hyn blev öm av rodnad och skärsår.

I solnedgången förvandlades min syn av denna magnifika kvinna till den oskyldigaste av flickor. Sittandes på en alldeles för stor och dominerande häst i en övervuxen skog. Med sårskorpor på knäna och tovigt hår. Brinnande ögon, fast de är fyllda av tårar, rädsla och skamsenhet för att hon förvillat sig in bland dessa skuggor, törnen och snår. Fast hon kan alla stigar, hon har ju sprungit där så många gånger, så såg allt så annorlunda ut där uppifrån och nu är hon helt vilse.

Hon ser utgångar överallt men när hon närmar sig är det som om något drar henne tillbaka. Hon har mardrömmar om hur hon växer fast i en törnros och inte kan ta sig loss för att alla taggar håller henne fast. Förevigt fängslad till att vara den vackraste kronan på busken, med skimrande dagg i ögonen och ett olyckligt leende på läpparna.

Men hon fortsätter att driva hästen framåt. I sin trasiga skepnad verkar hon inte mycket för världen, denna flicka som så outtröttligt letar med blicken mellan träden efter något eller någon som kan leda henne på rätt väg, men hon har så mycket styrka inom sig som man varken kan se eller röra vid. Den styrkan kommer bli hennes ljus i den mörkaste natten. Det ljuset kommer uppenbara det som hon egentligen visste från början men som hon så förtvivlat glömde bort i sin dröm om den stiliga hästen och de vackra kläderna, den fina trädgården och alla rosornas mjuka blad. Och doften, glöm inte doften. Den där som man har i näsan när man vaknar på morgonen… Som sitter kvar i lakanen, i kläderna, i håret… Ja den verkar dyka upp där man minst anar det. Hon känner den så väl nu, och hon vet att med rosornas underbara doft kommer medhörande taggar…

En till härlig dag

Vaknade och hade inte ont i halsen idag. Wohoo! Positivt. Efter lunch satte jag mig på bussen till Bettan och så fick jag rida ut i skogen, det var roligt att sitta upp på hästryggen igen. Det var allt för länge sen och jag trivs där.

I morgon blir det matte och Finding Neverland. Sen råkade jag ju få låna en skiva med Wall-E på men den får jag inte se ensam har jag hört, så jag får hålla mig i skinnet tills "någon" är i närheten...

Jag har kollat runt lite efter en backdrop på 3x2m att ha för garageporten och det enda prisalternativet jag har hittat har legat på 2999:-, vilket jag inte är så överförtjust i. Då målar jag hellre månen själv på ett svart lakan och hänger upp. Seriöst, vart kan man hitta ett företag som gör stora tryck på stora tyger för små pengar? Hjälp!

Det kommer bli riktigt ballt när det är klart för just nu är det bara ett stort täcke med massor av små läskiga gula gubb-huvuden på och man blir inte precis imponerad av det motivet... snarare vettskrämd! Nåja. Tills vidare för att inte frysa om nätterna. Nu ska jag sova. Varmt och skönt är det i alla fall.

God Natt världen

En till finurlig

Hur kan det vara spännande att skriva på tangentbordet? Det är samma som jag haft i över ett år och det har aldrig känts så givande att trycka på dessa, få se, 108 knappar.

Mina fingrar är lite röda, lite svullna, men så lite att det inte märks. Det känns bara. Jag är varm. Morgonrocken jag burit sedan du åkte börjar bli outhärdlig att ha på sig. Finurligt. Att kunna ta av sig lite av känslan. Om man tog bort allt skulle jag inte finnas kvar. Jag skulle tyna bort, skal efter skal tills själva hjärtat plockas bort. Och då skulle jag inte överleva. Jag skulle inte överleva utan känslan. Men hu så outhärdligt underbart det är att ha den på sig. Helt och fullt. Varje lager, varje bit av den på mig, under mig, över mig, bredvid, inom mig. Ja, överallt.

Klassiskt, men känslan i mina fingertoppar börjar försvinna, jag måste passa på medan den är här. Så här tidigt har den nog aldrig infunnit sig heller. Vanligtvis inte innan tolv. Efter tolv finns inga begränsningar. Men nu, när fingertoppskänslan för att trycka på tangenter infinner sig, finns ändå begränsningarna här. Innan tolv. Jag skakar lite. Jag är matt. Utmattad.

Begränsningen är tangentbordet till datorn. Inte pianot, inte matematik. Ingen annat utom denna blekbeige bricka med knappar. 108 knappar för att vara precis. Fingrarna skälver över dem och väntar liksom på att det ska ta slut. Måste trycka lite till. Men mitt huvud säger att klockan är mycket - men inte efter tolv! - jag borde sova lite. Bara vila ögonen en stund... Låtsats att något som inte är lika varmt som jag kan svalka mig i sömnen och omge mig med en sval aura.

Snart ska jag flyga iväg

En till tangent

Idag har jag känns mig duktig, överlägsen, snäll och omtänksam. Mammig och systerlig och lite slö såklart. De sämre egenskaperna jag har visat är ignorans och kanske just den där överlägsenheten fick mig att bli lite dryg, men det var nog bara jag som märkte att jag hade känslan en stund. Hoppas jag...

Jag har tryckt på tangenter, tittat på kurvor och räknat med tangens. Om och om igen...

Om och om igen....

Is someone getting the best, the best, the best, the best of you?

Repeat it.

Best of you...

I've got another confession to make
I'm your fool
Everyone's got their chains to break
Holdin' you

Om och om igen...

Hur många gånger?
Så många gånger det krävs
Hur länge kan det pågå?
Så länge du andas och vill ha mer
Kommer det alltid fungera?
Så länge du låter det vara


I've got another confession to make... As long as life last I will give you the best, the best, the best, the best of me

En till känsla av saknad

Jag kom på mig med att sakna en person som jag inte borde sakna. Eller saknade jag verkligen den personen? Jag kanske bara saknade mentaliteten, moralen, allt som personen stod för, men kanske inte personen i sig. Hur som helst så har känslan gått över, men jag är fortfarande fundersam på varför den dök upp över huvud taget.

Något att jag saknar väldigt mycket just nu, så extremt mycket att jag nästan kunde gråta för det och be om att det ska bli som det var innan flytten - det är huset. Mitt rum. Mitt underbara stora blå rum med högt i tak och sovalkov och massa yta att slänga kläderna på och massa luft att andas. Det var så braaaaa, jag vill jag vill jag vill komma tillbaka dit. Det var så bra...

Fast återigen, är det verkligen rummet jag saknar? Är det inte situationen jag var i som jag saknar? Att bo nära mamma, och hela tiden känna mig trygg. Ha en bil att låna när jag behövde och en hund att promenera med. Jag känner hur jag har flyttat ner mig på skalan med plus-som-hör-till-boendet-grejer... Det är inte negativt att bo där jag bor nu. Skillnaden är bara så stor, och jag vill ha de där plussen som jag saknar. Eller något som skulle kunna äga de plussen (bil och hund) så hårt att mitt hem kommer upp på skalan igen.

Jag vet precis vad det skulle vara också, och jag är på väg att ordna så jag får det. Men det kommer ta sin modiga tid. Och jag har tålamod. En massa tålamod.

Ytterligare en sak som slagit mig blev ännu klarare när jag såg på Malous Bokklubb på Tv4 i morse och gästen var Bob Hansson, författare till "Kärlek - hur gör man?". Han framförde en låt, hrm, låt ska man nog inte kalla det utan snarare en actiondikt framförd med pianokomp. Hur som helst, den handlade om att det inte är någon idé att glorifiera förhållanden för det kommer gå åt helvete i alla fall. Det kommer bråkas och tjatas och man kommer tröttna och inte orka mer. Man kommer alltid hitta nya saker som gnager på relationen och det är ju helt meningslöst att tro att det är bra när det egentligen går rakt utför.

Jag anser att om man har ett problem måste man lösa det - för det hjälper inte att ignorera det eller ge det "tid" utan att prata. Det går inte åt helvete, det är bara inte felfritt. Inget är det. Ingen är det. Felfritt is bullshit. Felfritt är fel. Jag ser rubriker för framtida Tv-shower - "Är ditt förhållande felfritt? Dr Phillip hjälper Er att hitta felet!"

Men om man känner att man inte har några fel, eller problem, att handskas med? Om man känner att alla brister bara är mänskliga och inte skapar olustiga eller förträngda känslor? Om allting bara funkar hela tiden? Tänk om det är så att man har något som är så gott som perfekt? Det finns inga fel och brister. De fel som finns är rätt, och de brister som syns fullbordande i stället för destruktiva? Det blir vad man gör det till, och om man har inställningen att det här är fantastiskt, så kommer allt vara fantastisk. Även om något skulle likna ett problem så löser man det - och så är allt fantastiskt igen.

Förlåt för allt crap. Det blev visst en massa text. (Men desto mer att kommentera! Go nuts!) //MiG

En till slutgiltig lösning

Jag ska hoppa högre.

Jag ska sjunga starkare.

Jag ska springa fortare.

Jag ska se längre.

Jag ska klättra upp på ett berg, och ingen ska hjälpa mig upp.
Jag ska kasta mig utför en klippa, och ingen ska fånga mig.
Jag ska falla, ska flyga, ska driva mig själv
Till själens yttersta spets
Till livets oavkortade ände och ovillkorliga början
Till den jag är och den jag vill vara

Jag ska krama varmare

Jag ska le och skratta

Jag ska måla oftare

Jag ska leva ärligare