Hon red in i livet som i en saga. Med kläder som inte lämnade mycket åt fantasin. Röda små skynken, små ridåer, som dolde det alla väntade på men som de alla aldrig skulle få varken se eller röra. Tänk er den finaste hästen som finns, och så lite finare ändå - så fin och ståtlig var hästen hon red och den följde hennes vilja till punkt och pricka.
Medan hennes eldiga lockar böljade på hennes rygg bar hästen henne varligt runt i en trädgård av finaste buskar och rosor. Den försiktighet som hon tog sig fram med hjälpte dock föga när rosornas ilskna taggar inte böjde sig undan. De skrapade och rev och vissa trängde sig in under skinnet. Hyn blev öm av rodnad och skärsår.
I solnedgången förvandlades min syn av denna magnifika kvinna till den oskyldigaste av flickor. Sittandes på en alldeles för stor och dominerande häst i en övervuxen skog. Med sårskorpor på knäna och tovigt hår. Brinnande ögon, fast de är fyllda av tårar, rädsla och skamsenhet för att hon förvillat sig in bland dessa skuggor, törnen och snår. Fast hon kan alla stigar, hon har ju sprungit där så många gånger, så såg allt så annorlunda ut där uppifrån och nu är hon helt vilse.
Hon ser utgångar överallt men när hon närmar sig är det som om något drar henne tillbaka. Hon har mardrömmar om hur hon växer fast i en törnros och inte kan ta sig loss för att alla taggar håller henne fast. Förevigt fängslad till att vara den vackraste kronan på busken, med skimrande dagg i ögonen och ett olyckligt leende på läpparna.
Men hon fortsätter att driva hästen framåt. I sin trasiga skepnad verkar hon inte mycket för världen, denna flicka som så outtröttligt letar med blicken mellan träden efter något eller någon som kan leda henne på rätt väg, men hon har så mycket styrka inom sig som man varken kan se eller röra vid. Den styrkan kommer bli hennes ljus i den mörkaste natten. Det ljuset kommer uppenbara det som hon egentligen visste från början men som hon så förtvivlat glömde bort i sin dröm om den stiliga hästen och de vackra kläderna, den fina trädgården och alla rosornas mjuka blad. Och doften, glöm inte doften. Den där som man har i näsan när man vaknar på morgonen… Som sitter kvar i lakanen, i kläderna, i håret… Ja den verkar dyka upp där man minst anar det. Hon känner den så väl nu, och hon vet att med rosornas underbara doft kommer medhörande taggar…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar