En till känsla av saknad

Jag kom på mig med att sakna en person som jag inte borde sakna. Eller saknade jag verkligen den personen? Jag kanske bara saknade mentaliteten, moralen, allt som personen stod för, men kanske inte personen i sig. Hur som helst så har känslan gått över, men jag är fortfarande fundersam på varför den dök upp över huvud taget.

Något att jag saknar väldigt mycket just nu, så extremt mycket att jag nästan kunde gråta för det och be om att det ska bli som det var innan flytten - det är huset. Mitt rum. Mitt underbara stora blå rum med högt i tak och sovalkov och massa yta att slänga kläderna på och massa luft att andas. Det var så braaaaa, jag vill jag vill jag vill komma tillbaka dit. Det var så bra...

Fast återigen, är det verkligen rummet jag saknar? Är det inte situationen jag var i som jag saknar? Att bo nära mamma, och hela tiden känna mig trygg. Ha en bil att låna när jag behövde och en hund att promenera med. Jag känner hur jag har flyttat ner mig på skalan med plus-som-hör-till-boendet-grejer... Det är inte negativt att bo där jag bor nu. Skillnaden är bara så stor, och jag vill ha de där plussen som jag saknar. Eller något som skulle kunna äga de plussen (bil och hund) så hårt att mitt hem kommer upp på skalan igen.

Jag vet precis vad det skulle vara också, och jag är på väg att ordna så jag får det. Men det kommer ta sin modiga tid. Och jag har tålamod. En massa tålamod.

Ytterligare en sak som slagit mig blev ännu klarare när jag såg på Malous Bokklubb på Tv4 i morse och gästen var Bob Hansson, författare till "Kärlek - hur gör man?". Han framförde en låt, hrm, låt ska man nog inte kalla det utan snarare en actiondikt framförd med pianokomp. Hur som helst, den handlade om att det inte är någon idé att glorifiera förhållanden för det kommer gå åt helvete i alla fall. Det kommer bråkas och tjatas och man kommer tröttna och inte orka mer. Man kommer alltid hitta nya saker som gnager på relationen och det är ju helt meningslöst att tro att det är bra när det egentligen går rakt utför.

Jag anser att om man har ett problem måste man lösa det - för det hjälper inte att ignorera det eller ge det "tid" utan att prata. Det går inte åt helvete, det är bara inte felfritt. Inget är det. Ingen är det. Felfritt is bullshit. Felfritt är fel. Jag ser rubriker för framtida Tv-shower - "Är ditt förhållande felfritt? Dr Phillip hjälper Er att hitta felet!"

Men om man känner att man inte har några fel, eller problem, att handskas med? Om man känner att alla brister bara är mänskliga och inte skapar olustiga eller förträngda känslor? Om allting bara funkar hela tiden? Tänk om det är så att man har något som är så gott som perfekt? Det finns inga fel och brister. De fel som finns är rätt, och de brister som syns fullbordande i stället för destruktiva? Det blir vad man gör det till, och om man har inställningen att det här är fantastiskt, så kommer allt vara fantastisk. Även om något skulle likna ett problem så löser man det - och så är allt fantastiskt igen.

Förlåt för allt crap. Det blev visst en massa text. (Men desto mer att kommentera! Go nuts!) //MiG