Inte en till!

Nu när allt har lagt sig har jag egentligen ingenting att oroa mig för längre, bara småsaker som hör till vardagen; mat, pengar, tid m.m. Det känns otroligt skönt att känna sig "back-on-track". Jag tränar inför vårruset (som jag dessutom verkar få springa själv) och det lyfter mig att jag har egna mål att uppnå. Få bättre kondition är ett av dem. Sen är ett annat att få jobba och tjäna pengar, vilket jag också kommer få göra nu. Ytterligare ett mål är att utbilda mig till ett yrke så jag vet vad jag kan göra med resten av mitt liv och då skapa en trygghet även om jag kanske hittar på något annat. Och jag måste ju säga att jag är på väg dit också, även om det är lite längre fram i tiden just nu.

Och trots allt detta så kan det ibland kännas helt fel. Igårkväll kändes det som om mitt liv var över. Det känns som om jag står ensam mot hela världen och jag skakar i knäna för jag är livrädd. Jag är så nervös och det gör mig svag när jag ska prestera själv. Jag hatar att vara ensam, men jag vill ändå ta hand om mig själv. Hur kommer det sig att jag inte har någon aptit när jag är själv? Hur kan det vara så att trots att jag inte bor ensam så känner jag mig ensam? Hur kan jag vara så duktig ibland och kämpa och visa mig stark och helt plötsligt tappa greppet och bli lilla stackars Mig? Det är min största svaghet just nu - att jag får en känsla av att ingen finns där nu bara för att jag verkar klara mig. Bara för att jag tar ett steg själv betyder det inte att jag klarar nästa. Men jag vet att jag kan, alla andra vet att jag kan, men jag vill inte gå om jag inte har någon som går med mig.

Det var bara en tillfällig känsla av att jag stod på randen till något viktigt och att jag skulle bli sviken... Men den kommer och går... I naturliga vågor, helt förutsägbart men alltid lika hårt. Och vips är känslan borta. Jag står med båda fötterna på jorden och har full koll. Bara regnet som får mig att rysa och längta efter lite mer fint väder. Kanske i helgen? Igår var ju annars en väldigt bra dag faktiskt....