Igår hade jag en trevlig kväll. Vi blev ett gäng som käkade tacos och kolla på Eurovision song contest. Som vanligt var det inget intressant, men det är alltid kul att se en sådan stor show, och se om de lyckas eller inte. Men själva bidragen är så långt ifrån bra att det ofta bara blir skrattretande, jag menar, att Spanien kom långt före Sverige i listan - det måste ju betyda att folk inte är seriösa!
Åkte hem innan rösterna hade räknats och satte mig framför bruken en stund. Vet inte vad jag hade hoppats på men... Det var riktigt skönt att gå och lägga mig i min säng och sova precis så länge jag vill.
Problemet dök upp när mamma kom in vid tio tiden och fråga vad jag gjorde... "sover - vad gör du?" blev mitt svar och trots min sömndruckenhet uppfattade jag att hon skulle åka iväg till Järnvägen Cup med lillebror. Några timmar senare låg jag fortfarande i sängen och då ringde det i mobilen i stället, pappa undrar om jag vill käka lunch med honom, jag börjar skratta åt tanken på att ordet "lunch" faktiskt ger mig lust att gå upp ur sängen, men sen säger jag som det är: Jag ligger och sover fortfarande och när jag väl kommer upp måste jag plugga om jag ska kunna ta studenten. Han nöjde sig med det, sedan somnade jag igen.
Precis i det öngonblick jag höll på att somna efter samtalet ringer det igen. Vad glömde han att säga, undrar jag. Men det är mamma den här gången. Lillebror har gått vidare till semifinal så de kommer inte hem. Hälsa så mycket till honom säger jag innan jag somnar igen.
Vaknar av mig själv. Det är mörkt i rummet, och rätt svalt, men jag är varm. Går upp och gör mig iordning. Äter pizza till frukost, tar fram Jack, och lägger mig ute i gräset och solar. Skönt. Efter ett tag övergår läsningen i att ligga och tänka på saker. Katter. Kattungar för att vara exakt. Ja. De är söta, tänker jag. Och så har halva dagen gått och jag har inte gjort någonting. Vad skönt.
