Jag sitter i Elevrådsrummet på skolan. Mitt dagis. Mitt uppehållsrum. Min fritidsgård och mitt tidsfördriv. Här inne sitter en annan person förutom jag. En annan person som uppenbarligen är sur. En person som jag inte står ut med. En person som jag lagt bakom mig. Hur kunde det bli så? Vart har den jag brukade känna tagit vägen? Har du förändrats så mycket? Eller är det jag som har förändrats?
Jag brukade rent ut sagt älska den här personen. Jag brukade ha allt förtroende i världen liggandes i dennes händer och inget kunde ändra på det. Inget utom jag själv. Nu sitter vi här och pratar om helt ointressanta saker, saker som inte längre spelar någon roll. Saker man säger för trevlighetens skull. Prata på bara... Jag känner mig så oberörd och ignorant. Känner mig som en jävla fitta som inte bryr mig längre. Hur fungerar jag egentligen? Är det så man ska göra? Ska man bara låta allt rinna ut i sanden och låtsas som om det inte rör mig? Fan.
Jag vet att jag inte gör rätt. Det är inte så här det ska gå till. Det är bara själviskt. Jag vet inte hur jag ska... tackla det. Vet inte vad jag ska säga för att det inte ska bli fel. Vet inte vad jag ska göra för att vi inte ska ogilla varandra, kasta elaka kommentarer som man egentligen inte menar... Känner mig maktlös, men jag vet att jag kan göra något. Jag kan säga något. Ingen annan kan göra det på det sättet jag gör. Men jag gör det inte, för jag törs inte. Jag smiter.
Och nu ska jag smita igen. Plikten som skolelev kallar. Det får bli min ursäkt för den här gången.
