Det är klart jag älskar dig, lilla mamma... men jag är så jävla trött på att inte vara fri, för mig själv, i mitt liv. Och fångenskapen, mamma, den är du. Det spelar ingen roll vem jag är med, vad jag gör när du inte ser, vem jag vill vara eller vem jag är. Du finns alltid där och sabbar lite lite grann, men aldeles tillräckligt för att jag ska ge upp. De gångerna jag verkligen drivit igenom något som du protesterat mot så glömmer du det inte mamma. Du glömmer aldrig. Du glömmer mig. Men inte det jag gjort. Du dömer mig. Och de ser till att straffet blir livslångt. Det skrapar på ytan tills det nästan blir hål och så strör du lite lite salt på... Det är kärlek mamma. Jag älskar när du drar mig ut ur situationer jag inte klarar av, eller fångar mig när jag faller. Till och med när jag inte vet om det själv så fångar du mig och jag förstår inte. Jag vill inte förstå, jag vill göra misstag. Jag vill inte vara så... otacksam.. som jag faktiskt är. Jag vill kunna säga, ärligt, att jag uppskattar allt du gör. Men du har ju sagt att man inte ska ljuga, ett av dina bästa råd faktiskt.
Om två månader tänker jag inte bo här längre. Om två månader kommer jag ha ett rum någon stans. Om fem månader kommer jag inte bo där heller. Om fem månader kommer jag fly så långt jag kan. Jag kommer ta med allt jag kan. Gitarren blir enklast i alla fall. Sen skiter jag i resten. I'm out of here.
Bye bye. Och försök inte rädda mig morsan, för jag är redan förlorad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar